John Laselle passade på att knäppa en bild. :-) Fina grejer!
Människor som umgås på nätet träffas och får kramas. Therese, jag, Jonas, Svempa och Misha som hade selfiepinne med sig för groupie-moment!
Lugnet före stormen.
Det kom förbi ett gäng som sprang med skylt!! Fredrik postade på sociala medier.
I Facebook-gruppen ”Springande tjejer” är jag tydligen lite ”känd”… :-)
NU ÄR SKYLTSÄSONGEN 2017 IGÅNG! Vi ses när vi ses! Och hörs! Hoppas på skyltväder.
Mvh Skyltmannen
Drog en 3:a på kvällen 1 december när vi anlänt. Efter det har jag köttat alla dagar utom en. Och sista dagen. Snacka om att #slaktadecember som jag hade ambitionen att göra men egentligen inte trodde var möjligt på grund av knät. Ju mer jag sprungit desto bättre har det blivit. I början försökte jag foamrolla med en medhavd liten reserulle, men den var så kass att jag gav upp det. Även stretching fick maka på sig till förmån för slappande, öldrickande och GGCL (godis, glass, chips och läsk). Årsmålet (det ständiga) på 3660 km verkade avslägset i början av månaden men nu kan jag bara luta mig tillbaka och rulla in de sista kilomterna. För vet ni? Knät är så mycket bättre nu än när vi åkte. TAKE THAT LÖPARKNÄJÄVEL!
Klockade in min värsta vecka på drygt 15 mil. De allra flesta rundorna var med Therese i början, eller hela. En super-Turfjogg hanns också med. Alla zonerna i ett svep (inkl. Atlantbad och ökenpromenad) resulterade i 27 km. Vi körde även ”traditionsenliga” Maspalomas-Monte Feliz tor. Det innebär att man passerar hela turistortens strandremsa förutom Meloneras som vi joggade många andra dagar. 410 km på tre veckor. Therese klämde till med 270 km. Jag hade gissat på 500k tillsammans men nu blev det alltså nästan 690. UTAN VURPOR!
Sightseeingkartan. ;-)
Nu väntar shortsjogg på hemmaplan. Över och ut.
Garmin med JOGG-urtavla! (originaltavlan visar inte batteriprocent i siffror!)
Eftersom jag tänkte springa på ”klockan” under Ultravasan behövde jag en backup till min mobil (Runkeeper). Efter att ha letat lite och frågat andra/kollat recensioner fann jag en lämplig modell Garmin utan lulllull och touch mm. Therese hjälpte mig att hitta den för så lite pengar som möjligt (från England).
Jag hade egentligen mest saknat att ha ett armbandsur till vardags. 230 följer bara med som backup på löpning nu. Den visar ofta längre sträcka/snabbare hastighet än vad kombon Sony-mobil med Runkeeper gör. Tycker även att Garmin Connect är krångligt och de tillhandahåller inte de features jag är ute efter som exempelvis export av i gps-filer i bulk. En sak jag däremot tycker är lite smårolig att titta på är stegfrekvensen.
Betyg: 3,5 av 5.
Plus: priset och batteritiden (utan notifikationer och tjafs ska sägas)
Minus: krångliga menyer och låsning-/upplåsning av skärmen.
edit. Ang. batteritiden hade Garmin 31% kvar efter 8.24.17 på UV 90 och mobilen 70%. Det tar lång tid att hitta satellitmottagning (gps+glonass) jämfört med mobilen (Sony Xperia Z3 Compact) som är snabbare.
One man army är bättre än ingen hejarklack alls!
På ett blåsigt Bråvalla innan start. Maiden och Helloween-pepp, fast långt från festivalkänsla.. De flesta satt och kurade sina bilar tills det var dags för start. Men jag var rejält påbylsad för att inte frysa sönder under min skyltningsavslutning så jag kunde ifallafall stundvis smyga omkring och hälsa på lite folk.
Starten! Alltså fy fan vad det blåste…
Jag stod vid 4 och 9 km och skrek så gott det gick. Ljudet som inte nådde fram kanske kompenserades av kroppspråket. Och jag fick verkligen slita för att inte tappa skylten eller blåsa iväg tillsammans med den! Det var ju inte inte särskilt tätt med löpare heller. Klunglöpning fanns bara i fantasin. Hejade mig igenom hela fältet till sista löpare och gå- /joggade den knappa kilometern mot mål. Therese och de andra vi åkte med gjorde godkända lopp. Tiderna blev mest kuriosa då vinden på långa raken låg rakt emot och det var nästan tragikomiskt att se löparna slita. Undrar om någon slog pers?!
Hann även med att turfa zonen Area68 som låg lägligt till där man parkerade bilarna.
Efter mycket om och men har jag äntligen fått till kartor över 25 000 km löpning from 2010 till nutid. Jag började räkna för att jag tyckte det vore intressant att veta hur mycket jag verkligen springer. Nu har jag det svart på vitt eller iallafall mörkblått på beigt(!). 25 070 km på 2500 dagar ger ett snitt på just över 10 km per dag, i snart sju år… Sedan jag började räkna alltså…
Katrineholm. Hemmaplan. Ju tjockare linje, desto fler gånger har jag sprungit där.
Premiären av Horns Cup i mörkaste Småland.
Två gånger SSWC på Tjärö i Blekinge skärgård.
Ett gäng rundor i Nacka. Stockholm marathon, Lingingö Ultra, Premiärmilen, Run in Blood och lite blandad sightseeing.
En kortis i Norrköping. Kuriosa: blev jagad av en mås flera hundra meter…
Pålsjö skog mm.
Sightseeing Hargebaden.
Meloneras, Maspalomas, Playa del Ingles, San Agustin mm.
Sightseeing.
Inte så mycket sightseeing som en jakt på kilometer…
Ultravasan och en liten pytterunda i Garsås.
Sightseeing.
Gammal hemmaarena plus Wings for life och en liten kortis i Algutsrum.
Edit 20161125:
Jag glömde ju drygt sju mil i Skövde! :)
Så var det då äntligen dags för avfärd mot mörkaste Småland. Klubbmästerskapet för Dark Trail Runners – Horns Cup! Krigsflätorna var på plats redan till tågresan. Ready for battle!
Ett muntert gäng inför start efter att ha bekantat oss lite afk.
Sedan bar det av till skogs. Bitvis timmer. Och tegelkross. :)
Jag sprang i Inov-8 Trailroc 245. Tänkte att det var onödigt att trampa fast skorna på vägen. Lyckades visserligen hålla mina Hypertri på fötterna hela Ultravasan men detta var ju lite kortare.
Sprang bara ”vilse” en gång och kunde med hjälp av tävlingsledningen återigen hitta rätt spår tillsammans med tvåan som kommit ifatt efter ca 90 sekunders ståvila. :) Andra varvet blev mer avslappnat, i huvudet iallafall. Backe upp och backe ner gjorde att benen fick jobba.
Efter över 1h 20m ”slit” kunde jag höja hornen i mål!
På banketten fick vi överraskning i form av lasergraverade DTR-glas. Öl öl öl!
Fantastiskt prisbord sponsrat av Salming.
Glas Raz med pokalen. Vilken pokal sen! 1,6 kg inkl. sågklinga, någon plexivariant och feta spikes! Passar i vilket löparhem som helst! (bäst hemma hos oss!)
Salming Running! \,,/ \,,/
Ordföranden/tävlingsarrangör/you-name-it hade gjort ett hästjobb med allt. Så jävla bra! Bansträckning, matlagning, boende, frukost, skjuts, entusiasm, idé. Allt! Tack för att du grundade Dark Trail Runners.
Bonusvideo!
Övriga foton är tagna av ordföranden själv och überschwester (vars report ni kan läsa här)
Stay dark!
På andra sidan vattnet ligger Lidingö. Dit ska jag och heja. Therese springer, min bror springer och Lars ska hoppa kryckor!
Dagen innan hade jag lagt några timmar på skylttillverkning.
Vi åkte i god till till Lidingövallen och träffade som vanligt en massa trevliga bekanta. Visade snabbt upp min skylt för några och de var kvicka med att fotografera. Var den bilden tog vägen är svårt att säga. Men här nedan står iallafall skylten på plats redo för löparsupport.
Dagen till ära hade jag en grön ”fin” tröja. Så kom inte här med några ”Spring själv då!” för det har jag redan gjort. Två varv! ;-)
Det var ungefär vid 10,5 km. Här var det lite lagom mycket skog och jag hade gått långt nog tyckte jag. Jag vill ju kunna heja på hela startfältet och står jag längre bort på banan blir det för lång väntan på de sista startgrupperna.
Efter att hejat mig igenom eliten och några därtill kom någon snubbe och ropade att min bror kommer snart. Vilken bra service! Sedan kom han, och ropade att Therese och Lars kommer snart! :) Therese joggade och Lars kryck-hopp-haltade förbi. Allt hade varit över på en kvart om det bara var dom jag skulle hejat på. Men så är ju inte fallet! Jag stod och gormade och skrek i några timmar till. Folk var väldigt flinka med sina kameror dessutom. :)
Detta var mitt tionde lopp jag hejade på med skylt och jag fick bland annat höra: ”Dig har jag längtat efter!”, ”Äntligen!” och ”Du är ju överallt!”. Det och säkert 700 high fives, en del i magen… Ett gäng slängkyssar, ett par kramar och många tummar och horns up blev det också. Det var förvånansvärt många som ropade mitt namn i olika formar också! Och jag fick ett grodhopp som tack av en löpare! Snacka om att ha huvudet på skaft.
Adam Johansson knäppte några bilder av mig. :) Ett par hamnade på Lidingöloppets Flickr. Han slängde även upp en bild ”live” på sin Instagram.
Härligt att kunna glädja!
Fredrik Birging filmade och den hamnade även på Rix Morronzoos instagram.
Heja alla som springer!
Mitt eget instagraminlägg blev hyfsat populärt!
Och kan man få en bättre ”like” än från Mr 1.37 himself, Magnus Bergman?!?
Det finns säkert fler bilder och historier där ute men någon gång måste jag ju posta det här inlägget! B-)
Jag hejade på alla så gott jag kunde och mina ”närmaste” tog sig runt med bravur. Min bror straxt under 2.40 och Therese just under 3.30. Lars kryckade runt sig själv fyra timmar och en dryg kvart!
Jag ger verkligen allt i mitt hejande och av responsen att döma märks det.
Vi kanske ses snart! På eller utanför banan… ;-)
/Raz
Ligger lite efter, men kan ändå inte stressa upp mig för kroppen är inte i hundraprocentig löpform. Är glad att jag kan springa över huvud taget faktiskt. 2583,8 km hittills i år. Utslaget på 270 dagar blir det ~9,56km/dag. Och då har jag haft 121 vilodagar.
Jag gjorde en variant av grodhopp inkl. horns up för några månader sedan. Therese tyckte jag såg ut som en ”flygande korv”…
Efter att ha hoppat och spretat med benen åt alla håll och kanter hade jag hittat ”mitt” hopp! Jag tycker det passar fint på Instagram. :)
Så nu hoppar jag lite ibland.
Följde med Therese till Kista i lördags. Med skylt så klart! :D
Naturfys agerade farthållare med störst ballonger ”som vanligt”! Bra och avslappnat häng i Kista towers foajé innan start. Träffade lite blandat folk från Twitter/Instagram och andra lopp.
Jag stod och hejade vi 2 och 9,5 km. Kände mig lite vilsen i förorten men lyckades ta mig från a till b med hjälp av Google maps.
Therese vid målgång! Horns up! Foto SpringLFA/Mikael Grip. Klicka på bilden för att komma till bildspelet på sajten!
Jag blev till frågad vad det stod på skylten så jag poserade glatt. SPRING! BARA SPRING! Budskapet gick fram till de allra flesta. Tog till alla möjliga medel. Jag har exempelvis klappat till mig blåmärken på ena låret när höll skylten med ena handen och ”applåderade” med den andra mot låret. Det är hårt att va support! Foto SpringLFA/Mikael Grip. Klicka på bilden för att komma till bildspelet på sajten!
Skylten följde med dit men inte hem. Men vem vet, det kanske vankas skyltning redan till helgen igen! MUHAHAHAHA!
A light in the black? Or just a fear… of the dark?!
/Raz