Att springa marathon i maskeradutstyrsel har legat en bit ner på min bucketlist men i helgen fick jag chansen och då tog jag den! Eftersom Stockholm Marathon-organisationen inte tillåter överlåtelse av startbevis eller namnbyte av de samma blev det till att fulfixa. Tråkigt att det är så men att planera in en mara ett år innan start är svårt och jag kommer aldrig att göra det. En dag eller två innan är lagom för mig. Jag vill inte att lopp kommer i vägen för min löpning.
Efter en mindre tweetup i mittcirkeln på Östermalms IP stack startnummer 7670 i väg till startgrupp E och väntan på skottet. Vätskebrist var ett orosmoln trots att det var svalt var det ju mer eller mindre en självklarhet att jag skulle svettas floder i min stora orange overall med linne och shorts under. Redan när startskottet ljöd hade jag svettat mig blöt i ansiktet under masken. Vägen fram till första vätskekontrollen kändes lång och det var många långsamma löpare att springa förbi trots att jag tog det jättelugnt. Mottagandet var lite som väntat. Publiken och framförallt barnen verkade gilla grejen. Medlöparna gav mer blandade reaktioner…
Efter en halvmil låg jag på plats 3660! Därefter klättrade jag placeringsmässigt hela vägen till mål. Första milen var det extremt trångt och på Västerbron gick det inte ens att springa fullt i vänsterledet. Som tur var kunde jag ta rygg på en kille som nästan bufflade sig fram längst ute nästan på gatkanten till vänster ner mot Rålis. ”Håll till höger! Håll till höger!” Min plan var att ligga just under 5-tempo för att ta mig runt på ca 3.30. Men eftersom jag startade så långt bak var det en bra bit fram till farthållarna därför passade jag på att ösa lite då och då när möjlighet gavs.
Jag drack både sportdryck och vatten i alla kontroller hela vägen till ca 25 km, sedan började jag även hälla vatten över huvudet/peruken då solen spruckit igenom molnen ordentligt nån gång innan halvmarapasseringen. Steget kändes bra och jag kände mig pigg när jag passerade löpare efter löpare. Publiken jublade mer och mer ju närmare målet jag kom. Nu började även mer ljudliga kommentarer komma från medlöparna i stil med ”Va fan…” och ”För i helvete…” när de såg ryggtavlan på ett stort tält med lång peruk och dödskallemask susa förbi. :) Det är inget att göra något åt. Andra gången på Västerbron var det många sega ben kan jag säga. Jag tänkte lite som jag brukar tänka hemma när jag springer. 8 km kvar är ju ingenting. I 5-minutertempo är det 40 minuter och jag låg lite snabbare än det plus att jag visste att jag hade lite extra krafter när jag började närma mig sista kilometerna. Fram till näst sista vätskekontrollen hade jag klarat att dricka rätt (sportdryck) mugg och hälla rätt (vatten) över mig. Då fick jag en mugg som jag uppfattade skulle innehålla vatten. Hällde den över huvudet och jag kände hur det bara klibbade till och sög fast i överkroppen. Tur att det inte hände tidigare.
Folkhavet längs sidorna sista kilometerna skrek som galningar när jag gled fram i min overall och perukhåret svallande i fartvinden. Här var det faktiskt nära att glädjetårar kom men kroppen höll sig med rysningar av njutning. Jag började närma mig mål och jag hade inte ens tagit ut mig trots utstyrseln!
Väl inne på Stockholm Stadion kände jag att jag ändå ville ha ut lite mer av benen så jag drog på en kort superspurt sista femtio. Sluttiden blev 3.29.00, ganska exakt som planerat.
Och glöm inte att klicka på bilden ovan för att få se alla videor på mig från maran! Jätteroligt! ;)
Och till sist ett stort shout out till alla som hejade på mig utmed banan!
Ps. Det var så skönt att få springa 20 km i shorts dagen efter. ds.
