Jag springer skiten ur mina skor.

feather2sole

Det kan verka som om jag borde ha en hel arsenal av superlöparskor i toppskick att välja mellan, men verkligheten är en annan. Jag har eller har åtminstone haft många skor. Flera par som står i skohyllan nu har passerat bäst-före-datum för längesedan. Och då pratar jag inte om att dämpningen dött pga ålder (händer det ens längre?) utan om att jag faktiskt sprungit skiten ur dem. Lite beroende på modell och slitagekänslighet plockar jag fram tuben med Liquisole och förstärker i förebyggande syfte. Är det en skomodell jag haft tidigare vet jag exakt var och när jag ska göra det. När en sko väl börjar spricka i meshen (det händer alla skor förr eller senare) går det att laga om man är påpasslig innan hålet blivit för stort. Det kan också gå att få till med en liten tygbit om hålet hunnit bli så stort att Liqusolen själv inte klarar av att täcka det. En tid efter att meshen börjat trasa sönder är det dags för sulorna att rasa ihop. När jag har lagt på lager efter lager med gummispackel med jämna mellanrum är det till slut ingen idé längre. Hela strukturen kollapsar och sulan blir bara plattare och plattare. Då är slutet nära. Jag klämmer ur några mil till som avsked. Det är någonstans här jag inser att jag behöver nya skor. Då går jag igenom avbytarbänken och kollar om det verkligen inte finns något liv i någon stackare där. Jorå, de där gamla NoosaFasten har ju bara hål på ett ställe… eller två. Och vips har jag hittat några mil till!

noosaslut

Så håller det på. Fast jag fönstershoppar (Windows-shoppar kanske det heter på en PC) ofta skor. I denna balansgång gäller det att kunna klicka hem ett nytt par när det är som billigast eller iallafall mest prisvärt. Eller om alla skor börjar närma sig sandalstadiet. Det har också hänt att företag och faktiskt någon privatperson givit mig ett par till skänks. Nu senast var det ju Salming Running som agerade välgörare. Race-skorna är kanonsköna, men för att de fortfarande ska vara i toppskick till Wings for life behöver jag några arbetshästar som jag vet klarar många mil. Valet föll på Adidas Adizero Feather 2, en modell med några år på nacken men det är den sko jag fått ut absolut flest mil i på senare år. Jag förvaltade kvarvarande födelsedagspengar i ett par ljusgröna (de var billigast) 44 2/3:or.

feather2x2

Trots rätt maffig dämpning, i mina mått mätt, vägde de inte mer än 213 gram per sko. Och då har jag inte kapat överflödiga bitar av skosnörena än. :)

feather2hel

Trotjänare och efterträdare, redo att springas skiten ur…

 

Sightseeingmarathon i Stockholm

sthlm21kmara

Gärdet. Jag hade för mig att det var en smal grusväg här, men monstermasken måste spelat mig ett spratt på Stockholm marathon… Slakmotan märkte jag dock inte av då, trots att detta är just innan 21k på officella marathonbanan. Lite mindre tunnelseende den här gången.

feather4backa

Förra veckan kom leveransen av mina nya Adidas Adizero Feather 4. Mina 44:or väger 180 gram styck och de kändes bra i passformen från början. Visst, lite måste de springas in men andra rundan i dem blev 30 km och tredje marathondistans (42,2 km) så vi kan säga att det är fixat nu.

42ksthlmmars

Jag drog iväg tidig förmiddag. Ganska planslöst egentligen, förutom att jag försökte hålla hyfsat låg hastighet. Det fungerade utmärkt för 5-6 km men vid Stadsgården var det slut på lugnet. Förbannade finska färjefyllerister gick 4-5 i bredd på gångvägen som rymmer 2-3 i bredd som max. Jag fick hoppa ut i cykelfilen och köra superrusher när det blev luckor mellan cyklisterna. Efteråt tog det ett tag att lugna ned sig. Strandvägen var också jobbig med allt folk. Väl ute på Djurgården slappnade jag av igen. Kilometerna flöt på och jag loopade Vallhallavägen-Karlavägen och vidare nordväst. Vasastan var snabbt avklarad och någonstans här fick jag börja hushålla rejält med medhavda hallonsaften. Hornsberg var fint och efter några backar var det dags att passera Västerbron. En skön svalkande motvind mötte mig men steget kändes fortfarande lätt. Vid Årstaviken var det packat med folk som gick, cyklade och joggade. Jag kryssade mig fram med lätthet även här. Sprang om några stycken. Önskade nästan att de kunde se min klocka så de fick reda på att jag sprungit över 35 km. Men de tankarna gick snart över i fantasier om mat. Nu var jag hungrig och bestämde mig för att försöka avsluta i Sjöstan så nära Max som som möjligt. Sickla hade också varit ett alternativ men eftersom det passade nästan löjligt bra med dryga 2 km till marathon från Henriksdalsbron fick det bli det första alternativet. Först köpte jag en Zingo på Coop sedan åt jag ett Originalmål på Max. 71:an tog mig hem till mamma och pappa igen efter det. Solen sken och de cirka fem plusgraderna gjorde att det faktiskt blev en helt okej lördag i Stockholm. Att jag sprang ett milslångt backpass i min favoritbacke i Nyckelviken kvällen innan kan vi prata om någon annan gång.