Ca 20 000 km löpning senare kör jag fortfarande samma grej. Jag har genom åren testat flaskor från konkurrerande sportbutiker men de har helt enkelt inte hållit måttet. Korkar har gått sönder, de har läckt, klämbarheten har inte varit samma och de har inte funnits i färgen svart.
Efter ett tag sätter sig en form vi kan kalla ”slimmad”. Bekvämligheten är på topp. Efter alla dessa mil med gratisreklam kanske spons vore på sin plats? En flaska på gatan är bättre tio på en dammig hylla i butiken?
Den enda gången jag tycker det är krångligt med flaska är vid baklängeslöpning, då ställer jag den inom räckhåll på marken så jag kan plocka den vid varvning.
Fem mil med flaska? Ingen problem. Hur fort det hade gått utan? Förmodligen långsammare. Jag kunde helt enkelt skippa några av vätskekontrollerna.
Vanligtvis har jag saft i flaskan. Min mage tycker mycket bättre om vätska med kolhydrater än rent vatten. Saften fryser inte heller när det är kallt. Vissa sorter skummar lite väl mycket i flaskan och några smakar bättre än andra. Just nu är päron en favorit.
På sommaren när det är riktigt varmt kör jag dock med vatten för att även kunna hälla över huvudet. Då tar jag med mig extra godsaker att äta så magen inte börjar bråka alltför mycket.
Jag har faktiskt ändå funderingar på att eventuellt komplettera med vätskerygg någon gång. Har köpt en löparrygga, men har ännu inte införskaffat någon vätskeblåsa till. Tyvärr är det så att slangen/munstycket har en tendens att frysa när det är kallt och det är svårt att lyckas hälla vatten över sig när det är varmt. Det kan bli så att jag varierar. Någon gång i framtiden.
Vad jag är säker på är att jag även i fortsättningen kommer gå min egen väg. För det är den enda vägen för mig.
Det rullar på!
Trots sju vilodagar kom jag upp i 540 km i november. 
