Det känns lite som hemmaplan trots att jag aldrig bott där.
Micke Grip var på plats för SPRING:s räkning. Alla vill hålla skylten!
Hamnade på den ärade förstaexponeringen. Kolla hela bildspelet på SPRING! Det var en varm dag i Eskilstuna.
Bonusar:
Ulrika som springer:
Therese vilade kroppen så hon var med och hejade! Ska dock tilläggas att hon tyckte det var minst lika jobbigt att heja i värmen. :-)
Running Peps:
Jag hann även med att springa en mil på morgonen innan avfärd.
One man army är bättre än ingen hejarklack alls!
På ett blåsigt Bråvalla innan start. Maiden och Helloween-pepp, fast långt från festivalkänsla.. De flesta satt och kurade sina bilar tills det var dags för start. Men jag var rejält påbylsad för att inte frysa sönder under min skyltningsavslutning så jag kunde ifallafall stundvis smyga omkring och hälsa på lite folk.
Starten! Alltså fy fan vad det blåste…
Jag stod vid 4 och 9 km och skrek så gott det gick. Ljudet som inte nådde fram kanske kompenserades av kroppspråket. Och jag fick verkligen slita för att inte tappa skylten eller blåsa iväg tillsammans med den! Det var ju inte inte särskilt tätt med löpare heller. Klunglöpning fanns bara i fantasin. Hejade mig igenom hela fältet till sista löpare och gå- /joggade den knappa kilometern mot mål. Therese och de andra vi åkte med gjorde godkända lopp. Tiderna blev mest kuriosa då vinden på långa raken låg rakt emot och det var nästan tragikomiskt att se löparna slita. Undrar om någon slog pers?!
Hann även med att turfa zonen Area68 som låg lägligt till där man parkerade bilarna.
Gick i valet och kvalet på om jag skulle åka med Therese (och Malin) till Eskilstuna men regnvädret öppnade upp med extra bra skyltmöjligheter. Therese kläckte ”flyt”-grejen och då var det bara verkställa ”enmanshejarklacken” som någon sa på internet.
En vattensäkrad skylt krävde lite mer verkstad än tidigare. Trälim och superpacktejp fixade jobbet!
Efter en mer eller mindre rask (okej, lite Turf på vägen) var jag på plats på planerat ställe i höjd med Vilsta där löparna skulle passera på andra sidan innan de möttes av mina hejarop.
Med min big ass-skylt syntes jag en bra bit. Det märktes också att jag hördes! :) :) Vad det är roligt med löpare och motionärer som uppskattar publik! Till och med folk med lurar (varför har man ens under lopp?) plockade nyfiket ur dem för att höra vad jag gormade. Therese kom springandes supermycket tidigare än förväntat och jag fattade ingenting! Var de så få sprang?! Nä, hon hade öst på som hon aldrig gjort förut. Jag tog i från tårna och skrek HEJA DARK TRAIL RUNNERS! HEJA THERESE! HEJA THERESE! HEJA THERESE! Rösten höll inte alls lika bra som den hade gjort med öl i strupen men jag gjorde vad jag kunde. Hon drog förbi och jag kunde återgå till att tjoho/peppa/pusha resten av deltagarna. Det regnade på rätt bra ett tag mot slutet. Men med gummistövlar, regnrock och vattensäkrad skylt kommer man långt! Blev igenkänd från både maran och Göteborgsvarvet! När hela fältet hade passerat väntade jag mig en följecyklist (som det brukar vara under motionslopp) men den lös med sin frånvaro. När jag gick tillbaka de ca 3 kilometerna mot stan höll funktionärerna på att plocka ner snitslarna.
Det blev en kul dag! Men loppet som sådant var inte jättebra arrangerat tyvärr. Inte en enda bajamaja, inga ombytes/duschmöjligheter efter loppet. Gymmet som erbjöd toalett och ombyte innan stängde endast en timme efter start. Ganska tajt med tid för en kvartsmara alltså. Men det är ju inte deras fel utan arrangörens. Det fanns heller inga kilometerskyltar längs banan?! Löpare frågade mig hur långt det var kvar. Det borde ju vara hyfsat lättordnat kan tyckas!
Therese persade stort med 1 min och 23 sek på nya tiden 55.51 på kvartsmara (10549 meter). Vårat sällskap Malin sprang även hon urbra på en tid på ungefär 53 minuter. Jag är imponerad.
Väl hemma öste regnet ner men det gjorde inte så mycket för jag behövde ladda om för att klara av min egen löpning. Lite chips, chokladboll, godis och ett gäng glas mjölk senare avtog regnet och jag drog iväg på rehabjogg i ”måttligt” tempo som jag sagt innan.
Min kropp trivs den sena timmen och trots att jag inte vågar belasta foten till hundra procent flöt det på hyfsat lätt.
Over and out!
/Raz
ALLA SOM SPRUNGIT FÅR ÄTA CHIPS!
Innan avresan till Stockholm hann jag faktiskt med att springa en mil jag också. Efter en seg start (kl 06.33) gick första femman på 22-nånting efter det sprattlade det till lite i benen (förutom höger fot) så andra femman gick på 20-nånting och klockan stannade på 42.44 på hela. För tidigt på dagen egentligen, men skönt att få det gjort. Rehabtrappan must go on!
Hänget innan start var minst sagt avslappnat.
Utsikten från Södermälarstrand i väntan på löparna var det heller inget fel på! Jag ställde mig på ungefär samma ställe jag stått och vrålat under maran förra helgen. :)
Skrek minst lika mycket den här gången. Löparna kom inte lika tätt och lite närmare mig men det kändes som att det gick hyfsat lätt att läsa texten på skylten för responsen kom i form av leenden, skratt, tummar upp, horns up och sköna kommentarer. Förutom förbipasserande, så stannade även löpare för att föreviga mig och skylten. Kul!
Therese gjorde ett superjobb som personlig farthållare åt Elin som persade milen stort!
Det var några som frågade var chipsen var. Missförståndet kanske låg i att de hade läst ”Alla som sprungit får chips!” vad vet jag. Men… Det fanns faktiskt mängder med chips på after runen! Så det så! (hade ingen aning om att det skulle vara så, hade bara ren tur). Öl och pizza, framförallt pizza, fanns i mängder…! Loppet och arrangemanget tilltalade mig mycket även om inte jag sprang den här gången.
Dök även upp i en video. :) Klicka på bilden för att se den. (öppnas i nytt fönster)
En sista bild av skylten. Den fick en värdig begravning vid en busshållplats i Nacka. Tack för mig! Vi ses kanske! ;)
/Raz
Då var det dags för Stockholm marathon. Efter skyltsuccén i Göteborg kunde jag inte göra annat än att heja lite igen!
Solbrillorna och välfylld kylväska på en båt in till stan.
People of Stockholm marathon.
Efter tweetup/sociala medier-träff/uppsnack på Östermalms IP och sedan avlämning av de av Dark Trail Runners som skulle springa åkte jag till Gamla stan, gick över bron till Söder och ställde mig ungefär vid 6 och 31 km. Och stod där hejandes med skylten. Gapande mig igenom hela startfältet första varvet och i princip hela startfältet igen andra passeringen. Kul att kunna pusha och peppa så många fantastiska löpare! Bra sprunget!!!
Släng gärna in en kommentar och en like på Instagram så kanske jag vinner en resa till New York för bästa pepp! Tävlingen gäller förvisso ”bara” bästa skylt under hashtagen #hejamarathon men visst borde väl helheten vägas in?! :)
Tack för mig. Och tack för alla tummar upp, horns up, vinkningar, leenden, skratt, annat skoj och slängkyss! /Mannen med skylten