Så här fördelades löpningen i maj månad: 20, 7, 50, vila, 15, 15, vila, 20, 10+10, 15, 15, 20, 20, 20, 20, 20, 11, vila, 20, 20, 20, 10, 4+16, 10+5, vila, 20, 3+17, 15, 10, vila, 42.
Detta inkluderade Lidingö Ultramarathon 50 km och Stockholm Marathon i maskeradklädsel. Alltså två tävlingar under en månads tid. Det har inte hänt sedan… har nog aldrig hänt förresten.
Att springa marathon i maskeradutstyrsel har legat en bit ner på min bucketlist men i helgen fick jag chansen och då tog jag den! Eftersom Stockholm Marathon-organisationen inte tillåter överlåtelse av startbevis eller namnbyte av de samma blev det till att fulfixa. Tråkigt att det är så men att planera in en mara ett år innan start är svårt och jag kommer aldrig att göra det. En dag eller två innan är lagom för mig. Jag vill inte att lopp kommer i vägen för min löpning.
Efter en mindre tweetup i mittcirkeln på Östermalms IP stack startnummer 7670 i väg till startgrupp E och väntan på skottet. Vätskebrist var ett orosmoln trots att det var svalt var det ju mer eller mindre en självklarhet att jag skulle svettas floder i min stora orange overall med linne och shorts under. Redan när startskottet ljöd hade jag svettat mig blöt i ansiktet under masken. Vägen fram till första vätskekontrollen kändes lång och det var många långsamma löpare att springa förbi trots att jag tog det jättelugnt. Mottagandet var lite som väntat. Publiken och framförallt barnen verkade gilla grejen. Medlöparna gav mer blandade reaktioner…
Efter en halvmil låg jag på plats 3660! Därefter klättrade jag placeringsmässigt hela vägen till mål. Första milen var det extremt trångt och på Västerbron gick det inte ens att springa fullt i vänsterledet. Som tur var kunde jag ta rygg på en kille som nästan bufflade sig fram längst ute nästan på gatkanten till vänster ner mot Rålis. ”Håll till höger! Håll till höger!” Min plan var att ligga just under 5-tempo för att ta mig runt på ca 3.30. Men eftersom jag startade så långt bak var det en bra bit fram till farthållarna därför passade jag på att ösa lite då och då när möjlighet gavs.
Jag drack både sportdryck och vatten i alla kontroller hela vägen till ca 25 km, sedan började jag även hälla vatten över huvudet/peruken då solen spruckit igenom molnen ordentligt nån gång innan halvmarapasseringen. Steget kändes bra och jag kände mig pigg när jag passerade löpare efter löpare. Publiken jublade mer och mer ju närmare målet jag kom. Nu började även mer ljudliga kommentarer komma från medlöparna i stil med ”Va fan…” och ”För i helvete…” när de såg ryggtavlan på ett stort tält med lång peruk och dödskallemask susa förbi. :) Det är inget att göra något åt. Andra gången på Västerbron var det många sega ben kan jag säga. Jag tänkte lite som jag brukar tänka hemma när jag springer. 8 km kvar är ju ingenting. I 5-minutertempo är det 40 minuter och jag låg lite snabbare än det plus att jag visste att jag hade lite extra krafter när jag började närma mig sista kilometerna. Fram till näst sista vätskekontrollen hade jag klarat att dricka rätt (sportdryck) mugg och hälla rätt (vatten) över mig. Då fick jag en mugg som jag uppfattade skulle innehålla vatten. Hällde den över huvudet och jag kände hur det bara klibbade till och sög fast i överkroppen. Tur att det inte hände tidigare.
Folkhavet längs sidorna sista kilometerna skrek som galningar när jag gled fram i min overall och perukhåret svallande i fartvinden. Här var det faktiskt nära att glädjetårar kom men kroppen höll sig med rysningar av njutning. Jag började närma mig mål och jag hade inte ens tagit ut mig trots utstyrseln!
Väl inne på Stockholm Stadion kände jag att jag ändå ville ha ut lite mer av benen så jag drog på en kort superspurt sista femtio. Sluttiden blev 3.29.00, ganska exakt som planerat.
Och glöm inte att klicka på bilden ovan för att få se alla videor på mig från maran! Jätteroligt! ;)
Och till sist ett stort shout out till alla som hejade på mig utmed banan!
Ps. Det var så skönt att få springa 20 km i shorts dagen efter. ds.
Jag fick ett par nya Asics NoosaFast 2 av Therese!
Hon är jättenöjd med sina. Jag blir säkert också det, men på premiärrundan strulade snörningen en del. Fast de känns hyfsat lätta och fina. Tror mitt par i storlek 44 vägde runt 195 gram vilket i och för sig är lite mer än Hyperspeed 6 men NoosaFast är lite rakare i modellen så de känns ”snabba” ändå. :)
Först turen blev 20 km och gick på 1.28.14 (4.25 min/km). Efter att ha sprungit på lite första kilometern i 3.43 lugnade jag ner tempot och efter en rad stopp för omsnörning kändes det ganska okej mot slutet. Ett stort plus är ju att de är jävligt snygga. Och de syns!
Jag fick ihop 501 km löpning i april. Dessa fördelades så här: 20, 15, vila, 20, 5.5+20, 5+15, 17, 13, 20, 11, 30, 12, vila, 15+10, 15+6, 10, 8, 17, vila, 11.5+13, 30, 15+5, 10+5, 10+15, 25, 5+20, vila, 20, 20, 11.
Jag snappade upp de här frågorna på Springcalles blogg och valde att kapa den trots att jag inte blivit utmanad att svara.
Jag springer lite bara. Dock är siffrorna, framförallt antal kilometer viktiga att logga. Det använder jag som drivkraft när det är svårt att ta sig ut. Årsmål med löpta kilometrar har blivit ”vardag” för mig.
Länge. Började köra runstreaks för ca 10 år sedan och loggade med karta och linjal innan det gick att mäta på eniro, maps eller hitta.se. Hösten 2009 sjösatte jag ett projekt att springa 10 km om dagen så länge jag orkade. Tyvärr blev jag påkörd av en bil när jag skulle cykla till affären och handla. Jag bootade om och 6 januari 2010 började jag om med ett årsmål på 3000 km (nådde 2400 km pga skada) det året.
I år ligger jag på ca 11 mil i snitt i veckan. Historiken gör gällande att jag i princip har snittat 10 km per dag de tre senaste åren.
Det är från dag till dag. Jag går allt som oftast helt på känsla. Idag gick det lätt i 4.21/km på 20 km, fast något feelgoodtempo var det nog ändå inte. Jag gillar ju egentligen mest att ”löka” mig igenom större delen av passen för att sedan släppa på lite på slutet.
Mobilen med Runkeeper, toalettpapper och flaska med saft.
Jag springer för att jag efter flera försök med terapi och medicinering har insett att löpning lindrar min depression mer innan nämnda saker.
Ljugit för att få springa? Nä, det har jag inte.
Eftersom jag är utförsäkrad och i princip inte har någon inkomst är detta ett stort problem för mig som springer så pass mycket. Och bara springer i racingskor. Dessa håller kortare än klumpiga mängdträningsskor. Inte för att dämpningen blir trött men för att jag springer så mycket att faller sönder och samman efter några månader. Som tur är har jag en underbar sambo som sponsrar mig. Trots detta händer det att jag faktiskt springer hål på sulor.
Hyperspeed 5 efter alldeles för många mil.
Startfitness! Bästa, bästa, bästa! Och så har jag köpt nya löparshorts från KappAhl och löparstrumpor från HM.
Nya Hyperspeed 6 från början av april. De ser inte ut så nu 500-600 km senare.
Eftermiddag, kväll. Jag tycker det är skönt att springa när kroppen är ordentligt vaken och jag har fått ladda med mat och dryck en hel (halv) dag.
Efter att ha trängts på Göteborgsvarvet och Midnattsloppet la jag ner att tävla några år. Förra året körde jag endast Run in blood. I våras vann jag en startplats till Lidingö Ultra 50k. Det skulle blivit min ultramaratondebut men jag fick ett infall och anmälde mig till Skövde 6-timmars två dagar innan start. Båda loppen gick bra.
Har inte funderat på det. 20 km kanske. På runt 1.30. Det är lagom. Fast om det är tävling vill jag nog helst springa ultramaraton. Det är skönt att slippa stressa och springa fort.
Nä. Jag springer ju lite bara…
Ibland ensam. Ibland med musik. Ibland med andra.
Jag gör inget särskilt. Vad är ett långpass förresten? 20k eller 1.30h? Eftersom jag springer det flera gånger i veckan har min kropp anpassat sig.
Jag brukar släppa på lite på slutet på rundorna. I övrigt föredrar jag ingen form av intervaller. Jag tror mer på att man blir bra på det man tränar. Springer jag 10k blir jag bra på det, eller 20k osv. Däremot springer jag sakta ibland. Baklänges. Fast då känns det det i och för sig som det går rätt fort fast det går i 6.30-tempo.
Jag kommer inte på nåt nu. Lopp är inte prioriterat. Jag springer som sagt av andra anledningar än att träna för lopp.
Rickard Olsson (SVT). Han verkar rolig.
Jag är dåligt insatt i träningsbloggsfären så jag håller mig till att utmana endast en. Han är dock min idol. Kristian!
Över och ut.
Jag fick ju en startplats till skänks till LL50 som jag förvaltade helt okej. Första biten gick lätt och jag hade en liten plan om att springa på en del i början för att sedan ta det lugnt mil 3 och 4 för att orka med slutet. Men eftersom jag inte sprungit en meter på Lidingö innan visste jag inte om min plan var något att ha. Det ryktas om att det är backigt. Första milen var jag så uppe i varv att jag missade Abborrbacken helt. Vilken tur att den väntade en gång till vid 44 km. Jag har för mig att andra milen innehöll en del trixiga stigar. Tror jag snittade runt 4.35 efter 20 km och kände att det var perfekt.
Med nötkräm, saltpåsar från Mcd och lakrits i fickan behövde jag bara sikta in mig på att dricka vid stationerna. Fast jag hade även min enlitersflaska med svartvinbärssaft under armen. Fram till 26 km drack jag mest sportdryck vid passering av vätskestationerna men sedan gick jag över till vatten så jag kunde hälla kvarvarande vatten över huvudet när jag druckit färdigt. Det var inte särskilt varmt men jag sprang med långärmad vintertröja för jag svettas hellre än fryser.
Det var lite småsvårt att hitta snitslarna på vissa ställen och jag fick då och då hjälp av funktionärer att springa rätt. Jag hade verkligen noll koll på var jag befann mig på ön när banan inte gick utmed kusten. Mil 3 avverkades och den fjärde milen kändes som en berg- och dalbana i slowmotion. Backe upp och backe, om och om igen. Utförslöporna började bli kämpigare än att ta sig uppför. Dock trivdes fötterna trivdes fötterna jättebra i mina Hyperspeed 6. Runt maratonpasseringen hade jag kommit ifatt tvåan i damklassen. Jag låg i rygg på henne ett tag. Hon drog ifrån utför men kändes tröttare för varje uppförsbacke så jag valde att rycka i väl vald backe. Tror jag persade maratontiden men eftersom min mobil inte visade rätt distans vet jag inte exakt vilken tid det blev. Runt 3.20 förmodligen. Andra varvet missade jag iallafall inte skylten som markerade Abborrbackens början. Fast efter alla andra backar kändes den inte särskilt speciell. Vid 45 km satt en skylt som förkunnade jag man sprungit just 45 km. Min RunKeeper visade då 44.09 km. Perfekt! Detta innebar att jag i verkligheten hade ett lägre snitt än på mobilen och att en tid sub 4h bara var att ”ta i mål”. När det var ca 1 km kvar höll jag på att springa fel en sista gång. Man kom ut på ett stort fält med snitslar lite här och var. På ena sidan fältet stod ett gäng kvinnor och flaxade med armarna. Först trodde jag de var funktionärer men det visade sig att det var några som utövade någon form av gympa. Jag sprang en loop ute på fältet och vände tillbaka mot vad som var rätt håll. Jag var småförbannad och stressad över mitt misstag så jag slängde en blick över axeln för att försäkra mig om att jag inte klantat bort en placering. Där kom en snubbe ca 150 meter bakom mig. Jag la en högre växel och spurtade mot mål och en tid på 3.55.25 som räckte till en nittondeplats.
Förutom att det stundtals var svårt att hitta var det som helhet ett bra arrangemang. Jag är glad att det är ”gjort” och att jag nu inte känner någon som helst press att behöva springa Lidingöloppet.
Den 2 maj passerade jag 2000 löpta kilometer i år.
10 kilometer baklänges! Det var årets stora mål för mig. Therese filmade den här lilla snutten av rekordförsöket. Tiden blev 1.04.27 med ett snitt på 6.26 per kilometer även om det är oviktigt… Så vad jag ska sikta på nu från 16 april och framåt är oklart.
Denna gång cyklade jag ner till Backavallen för att ha så pigga ben på baklängeslöpningen som möjligt. Det resulterade i negativa splits och en fortsatt dröm om att klara av en mil baklänges. Splits: 7.14, 7.14, 6.40, 6.26, 6.02. Tid på 5 km, 33.40 med ett snitt på 6.43 min/km.