Brons på Skövde 6-timmars!

brons_skovde6h

71,80 km (5.01 min/km i snitt) räckte till en fin tredjeplats i min ultradebut. Dessutom hade jag ingen officiell maratontid sedan innan så mitt nya pers på den distansen blev 3.27.23. Då låg jag nia så efter det fram till målgång plockade jag in sex placeringar. Men jag hade dålig koll på hur jag låg till placeringsmässigt utan försökte bara fokusera på att hålla mig till min taktik. Jag hade bara en plan egentligen. Det var att springa så sakta som möjligt så länge som möjligt.

Eftersom jag inte hade någon aning hur kroppen skulle reagera så hade jag inte riktigt bestämt hur jag skulle dricka och äta under loppet. I början kunde jag ta en mugg dricka i farten utan att stanna alls, men senare under loppet blev det så fullt av folk i depån att jag var tvungen att stanna för att få tag i nåt att dricka. Inte helt optimalt då mina ben bara vill fortsätta springa. Men kroppen gjorde sig iallafall av med vätskan på ett bra sätt och trots att jag drack vid alla passeringar utom några få gånger slapp jag stanna och kissa en enda gång. Men det bästa var att min annars så bråkande mage klarade sig helt okej hela loppet. Lite magknip då och då men det är inte så konstigt när man slänger i sig diverse godisbitar, muggar med cola och sportdryck, jordnötsbågar och choklad ca var 7:e minut i sex timmar. Astman höll sig också borta. Jag tog bricanyl och symbicort innan start men visste inte heller där hur länge de doserna skulle hålla.

Banan var 1483 meter och lättsprungen. Den lilla backe som fanns kändes knappt och motvinden på den delen blev till skön medvind på ”bortre” rakan. Arrangemanget var super och jag vill rikta ett stort tack till alla funktionärer.

Som helhet blev jag glatt överraskad att det gick så bra. Det visar ju på mitt motto ”jag springer lite bara” räcker en bra bit. Återstår att se om jag lyckas samla energi till nåt mer lopp någon gång. För trots att det var jätteroligt att träffa en massa bekanta från Twitter och andra så är nästan kraftansträngningen att bara anmäla sig, ta sig till tävlingen och vara hemifrån en hel dag större än själva loppet.

Men om jag summerar så blev det en kanonlördag och ett lopp som gick långt bättre än vad jag hade trott.

 

 

Och nu till något mycket mer allvarligt.

tabletter_cross

Anledningen till att jag springer så pass mycket är att jag är deprimerad. Jag mår inte bra, men jag mår iallafall bättre än om jag inte hade sprungit. Förra veckan slutade jag med ännu en medicin som inte fungerade mot depressionen och gjorde det i princip omöjligt att springa som jag vill. Det känns ju lite motsägelsefullt att ta något som gör att jag inte kan göra det som hjälper mig mest.
Under årens lopp har jag gått igenom Zoloft, Mirtazapin, Venlafaxin, Saroten, Voxra och Cisordinol utöver diverse ångestdämpande och insomningstabletter och sömnmedel. Ingethar fungerat. Löpningen ger alltid mest. Denna gången ska jag verkligen stå på mig och vägra mer medicin som förstör mitt liv mer än den gör nytta. Jag går hos en psykolog en gång i veckan, igen. Det fungerar så där, men jag har inte gått så länge. Min läkare slutade förra veckan utan att tala om det för mig så nu ska jag antagligen få en ny att förklara mig för. För det är just så det känns. Att jag hela tiden måste förklara mig. Bara för att jag förmodligen är en av de mest fysiskt aktiva patienter med depressionssyndrom de någonsin stött på. Just nu har jag inte mer att berätta. Jag ville bara tala om varför jag springer. Jag springer för att överleva.

Born to trams

borntorun_3660se

Born to run av Christopher McDougall.

”-Du bara måååste läsa den boken.” Det har jag hört av flera. Jag fick min brors exemplar. Han är en av de som tjatat. Jag läste den. Den var inte så bra alls faktiskt. Det var mycket trams och lite själ. Jag ger den betyget ett trasigt skosnöre av fem möjliga. Nu håller jag på att läsa en annan mer rejäl bibel om löpning. Den recensionen ser i dagsläget ut att bli snällare.