Andra tjugominutaren i rehabtrappan gick trögt, i huvudet. Men trots motvind i själen seglade jag 4,56 km (4.23/k) utan någon större ansträngning. Jag skulle bara behöva vara igång längre tid… Astman fanns där men i mycket mindre grad än under tidigare rehabpass. Solen bröt igenom molnen och det var, för den här sommaren, kanonförhållanden.
Apropå värme så blir det svårt att stå emot att springa fritt på Gran Canaria. Återstår att se om jag klarar det eller om jag ger med mig mot mitt svaga psyke. För utan pannben i löparskor är det lätt att bara ”råka” springa en mil eller två. Eller tre.
Svar: Ja! Jag ska förklara varför. Nu när jag endast får ”nudda” vid löpning och lider av grov abstinens från långa sköna löprundor försöker jag med alla medel mjölka ut så mycket som möjligt varje gång jag joggat lite. Att stanna kvar på Backavallen en stund efter rehaben och knäppa några bilder gör att jag upplever träningstillfället som lite längre. I början när jag körde 5 minuter jogg tog fotostunden längre tid än själva träningen. Idag har jag joggat min andra kvart i rehabtrappan och tack vare att jag fixade några foton efter fick jag känna tartan-doft mer än en halvtimme! Ja, det går att bara cykla ner och bara lukta (som Ferdinand). Men det är inte samma sak. Det krävs lite puls/svett också! Då blir jag tillfälligt lugn i huvudet.
Äntligen får jag springa en kvart! Den ljuva stunden spenderades på bana 4 med astma. Jag tycker det är ursvårt att känna av ansträngingsgraden på grund av astman så jag springer på lite. Det slutade med 3.57 km på 15 min och splittarna 4.24, 4.17, 4.06 och 3.55 sista 570 meterna. Ändå skönt att få ta ut sig litegrann iallafall. Ett steg vidare i rehabtrappan!
Jag brydde mig inte om att ta med löparshorts till Öland när jag ändå bara skulle springa 10 minuter rehabjogg. Passande nog regnade det en hel del. Tycker faktiskt det är helt okej att springa i badshorts. Foten känns bättre och bättre. Eller mer normal. För det känns inte dåligt, bara ovant fortfarande.
