Adidas Energy Takeover STHLM

broderna_brothersJag vann två platser till Adidas jippo-”tävling” Energy Takeover på Instagram. Här ovan är Bröderna Brothers redo att dra sig in mot stan. Det var faktiskt första gången någonsin vi sprang tillsammans.energymapI Vasaparken (de andra startpositionerna var Mariatorget och Karlaplan) fick vi varsin karta med Boost-stationer man skulle orientera sig förbi mot målet. Eftersom det gång på gång förklarades att det inte var någon tävling tog vi det lugnt ut från start, men rullade ändå på hyfsat utför Dalagatan. Många drog iväg i full fart och vi funderade lite på hur många trafikincidenter och skador som väntade under kvällen.

Både jag och min bror hittar ganska bra i city och vår plan var att ta Brunkebergstunneln, Skeppsholmen, Ivor Los park på Södermalm och sedan avsluta med Riddarholmen innan målgång. Tunneln var rökfylld och det pumpades musik på högsta volym. Man såg inte ens handen framför sig och rädslan för att möta andra löpare som börjat på Karlaplan gjorde att tempot avstannade helt därinne.

Den officiella videon från när vi passerar visar hur det såg ut när man inte såg nåt. Hemskt!

Vid den andra stationen fanns det ett bord med vattenmuggar men vi skippade drickan och joggade Skeppsbron bort mot Slussen, uppför en hyfsat seg backe innan Ivar Los park, stämplade korten och drog vidare mot Riddarholmen.

Vi kommer joggade från ca 50 sek. F- f- f- fire!

energytimeÄven om det inte var någon tävling fick jag mail med placering och tid. Den första säger dock inte så mycket då rutten från Mariatorget var ca 8 km, mot våra 10. Från Karlaplan vet jag inte hur långt det var runt. Vi plockade nog flera placeringar på vår lugna systematiska jogg. Många av de som dragit iväg i full blås (och förväntade sig ca 6 km som angivits innan) kroknade säkert mot slutet.

image001640Från passering av mållinjen till att vi hade varsin öl i handen tog inte mer än tre minuter. DET är ett bra betyg på en after run. :) Gott efter en mil i svettig jacka!

Och som inte det vore nog! Dagen efter tyckte storebror att det skulle springas långpass. Det blev Boo runt (Boo gård-Gustavsvik-Kummelnäs-Hasseludden) ca 20 km. Så nu har vi sprungit 30 km ihop, brorsan och jag. :)

boo_runtDet var ganska grått och trist men ändå kul att se lite mer av omgivningarna. Och det var skönt att få springa i T-shirt igen. Det är alltså inte jag på bilden.

 

Salming Race

salming_race_legs

Lagom till min födelsedag damp det ner ett par nya fina Salming Race i brevlådan*. Salming Running var snälla nog att bidra med dessa så jag ska klara av ”Projekt Ölandsbron”. Välgörenhet för välgörenhet helt enkelt!

(*SMS-avi till mobilen som användes för att hämta ut paket på OKQ8…)

20ksalming

Med provisoriska ”superknutar” gav mig ut på premiärtur i fredags. Skorna kändes väldigt lika Asics NoosaFast 2 när de var nya, lite så där strumpsköna. :) Jag brukar säga att nya skor är självspringande de första tio milen och jag tror inte Salming Race bjuder på något undantag. Tog det rejält lugnt första femman som ändå gick i 4.20/k fast mest tack vare en hel del vind i ryggen. Efter det utmanade blåsten med lite mer motstånd men mina ben tyckte att negativa splits var en bra idé så jag följde med. ”Känslan” som varit som bortblåst(!) senaste tiden återkom åtminstone litegrann iallafall. Skönt att kunna trampa på utan att behöva tänka på varenda j-vla steg. Det bådar gott för Ölandsbrolöpningen. :) Men hur fort/sakta/snabbt/långsamt gick det då?! (hade jag undrat om jag läst det här, trots att tider är långt i från allt). 20 km gick på 1.23.01 med ett snitt på 4.09/km. Mitt 28-åriga jag hade hälsat mig som nybliven 38-åringen att han gladeligen hade tagit den tiden vilken dag som helst i veckan. Att ha bytt ut antidepressiva medicinska preparat mot löpning har sina fördelar. En och en halv timmes fysisk utomhusaktivitet fanns inte ens på kartan för tio år sedan.

Split-tider för den nyfikne:

1 km 4:21
2 km 4:20
3 km 4:18
4 km 4:19
5 km 4:19
6 km 4:13
7 km 4:14
8 km 4:04
9 km 4:07
10 km 4:04
11 km 4:07
12 km 4:09
13 km 4:04
14 km 4:04
15 km 4:02
16 km 4:04
17 km 4:10
18 km 4:08
19 km 3:59
20 km 3:54

Och som om inte det vore nog! Jag hade stannat en liten bit hemifrån för att få med lite skog i bakgrunden på den andra bilden i det här inlägget. När jag sakta drog mig hemåt kollade jag Facebook och upptäckte att Jogg-Niklas ändå faktiskt hade lyckats ta sig ut på en tur med löpskorna fast han hade trott att det inte skulle bli möjligt under Katrineholmsbesöket. Och han skrev att han skulle springa åt mitt håll. Jag ringde honom och slumpen placerade oss mindre än 500 meter ifrån varandra. Jag vände, vi möttes och fick nästan 5 kilometer pratstundsjogg ihop!

jogg_niklas2

Lite halvspänt? Nä… Så här såg det ut på Niklas Jogg-konto. :)

jogg_niklas3

KUNG!

Över och ut för nu.

/Raz

 

 

 

 

Mars 2015: 500k [en påse blandat]

500mars

Månaden innehöll högt och lågt kan man säga. Lyckades skrapa ihop 15 kilometer baklängeslöpning sammanlagt, en marathonjogg runt Stockholm och ett efterlängtat backpass i Nacka. Men efter att jag varit magsjuk helgen 21-22 tappade jag det mesta. Inga skor kändes sköna, knappt ett enda steg kändes avslappnat och lätt och psyket var i fritt fall. Jag har matat på ändå. För det är en få saker jag klarar av. Igår kväll under månadens sista skälvande timmar kände jag ändå lite hopp igen. Jag joggade i sakta mak och liksom bara väntade på att klockan skulle ticka upp i 500 km när jag mötte Branislav som var ute och ”ultra”-tränade inför UTMB. Jag frågade vilket tempo han höll och han svarade ca 5.30 (m/km) så jag rättade mig efter det. Fyra kilometer pratstund senare lämnade jag av honom hemma hos sig och jag släppte på steget lite igen. Och där var det. Det där lätta, trippande flytet. Även fast det inte var helt hundra i varken kropp eller huvud så kändes de sista sju kilometerna lika korta som de gjorde i början av månaden. Hoppas, hoppas detta håller i sig nu. Jag börjar april hårt, med en vilodag!

Känslan – och varför.


9 minuter in i videon som svaret på frågan ”Why do it?” -”It makes me happy. It makes me feel normal and whole.” och fortsättningen ”As long as I´m running, everything is fine” efter det känner jag igen. Det går inte att jämföra sjukdomar men de här orden sätter verkligen fingret på varför.

Sightseeingmarathon i Stockholm

sthlm21kmara

Gärdet. Jag hade för mig att det var en smal grusväg här, men monstermasken måste spelat mig ett spratt på Stockholm marathon… Slakmotan märkte jag dock inte av då, trots att detta är just innan 21k på officella marathonbanan. Lite mindre tunnelseende den här gången.

feather4backa

Förra veckan kom leveransen av mina nya Adidas Adizero Feather 4. Mina 44:or väger 180 gram styck och de kändes bra i passformen från början. Visst, lite måste de springas in men andra rundan i dem blev 30 km och tredje marathondistans (42,2 km) så vi kan säga att det är fixat nu.

42ksthlmmars

Jag drog iväg tidig förmiddag. Ganska planslöst egentligen, förutom att jag försökte hålla hyfsat låg hastighet. Det fungerade utmärkt för 5-6 km men vid Stadsgården var det slut på lugnet. Förbannade finska färjefyllerister gick 4-5 i bredd på gångvägen som rymmer 2-3 i bredd som max. Jag fick hoppa ut i cykelfilen och köra superrusher när det blev luckor mellan cyklisterna. Efteråt tog det ett tag att lugna ned sig. Strandvägen var också jobbig med allt folk. Väl ute på Djurgården slappnade jag av igen. Kilometerna flöt på och jag loopade Vallhallavägen-Karlavägen och vidare nordväst. Vasastan var snabbt avklarad och någonstans här fick jag börja hushålla rejält med medhavda hallonsaften. Hornsberg var fint och efter några backar var det dags att passera Västerbron. En skön svalkande motvind mötte mig men steget kändes fortfarande lätt. Vid Årstaviken var det packat med folk som gick, cyklade och joggade. Jag kryssade mig fram med lätthet även här. Sprang om några stycken. Önskade nästan att de kunde se min klocka så de fick reda på att jag sprungit över 35 km. Men de tankarna gick snart över i fantasier om mat. Nu var jag hungrig och bestämde mig för att försöka avsluta i Sjöstan så nära Max som som möjligt. Sickla hade också varit ett alternativ men eftersom det passade nästan löjligt bra med dryga 2 km till marathon från Henriksdalsbron fick det bli det första alternativet. Först köpte jag en Zingo på Coop sedan åt jag ett Originalmål på Max. 71:an tog mig hem till mamma och pappa igen efter det. Solen sken och de cirka fem plusgraderna gjorde att det faktiskt blev en helt okej lördag i Stockholm. Att jag sprang ett milslångt backpass i min favoritbacke i Nyckelviken kvällen innan kan vi prata om någon annan gång.

Vinterskor – fast vintern tagit ett break

trailroc245_3660

När allt strul med den svenska friluftswebbshoppen och North Face Ultra Trail-skorna äntligen löst sig beställde jag istället ett par Inov-8 Trailroc 245 från England.

trailroc245_3660_2En hyfsat greppig sula (utom på is) funkar fint på vintern när det är snö eller slask. Vid behov har jag ett kit Bestgrip-dubb att tillgå. Fast nu har vintern tagit en paus och jag har bara sprungit en testrunda med Trailrocen. Lite typiskt när jag äntligen fixat dem men jag springer hellre på barmark. Alltid.

bestgrip_3660

Efter att ha halkat omkull två gånger inom loppet av tre veckor med mina gamla slitna Icebug Anima BUGrip är det nu skönt att kunna luta sig tillbaka på något jag litar lite mer på.

northface_3660

North Face Ultra Trail var ju jättesköna men skor som går sönder redan efter tio rundor (200 km) borde VERKLIGEN inte få kalla sig ultra. Har för mig att 44,5 vägde in någonstans kring 285 gram vilket är nästan på grammet samma som Trailroc 245 i 44,5. Lite väl tungt i min smak men det ibland är det skönt att ha rejält på fötterna. Ibland.

New shoes!

noosafast_3660_raz_asics

Jag fick ett par nya Asics NoosaFast 2 av Therese!

Hon är jättenöjd med sina. Jag blir säkert också det, men på premiärrundan strulade snörningen en del. Fast de känns hyfsat lätta och fina. Tror mitt par i storlek 44 vägde runt 195 gram vilket i och för sig är lite mer än Hyperspeed 6 men NoosaFast är lite rakare i modellen så de känns ”snabba” ändå. :)

Först turen blev 20 km och gick på 1.28.14 (4.25 min/km). Efter att ha sprungit på lite första kilometern i 3.43 lugnade jag ner tempot och efter en rad stopp för omsnörning kändes det ganska okej mot slutet. Ett stort plus är ju att de är jävligt snygga. Och de syns!

Skokyrkogården

Skokyrkogården 2012

Den här högen (de skor jag slet ut 2012 minus ett par Icebug som gick sista månaden och fortfarande lever någorlunda) ligger på vinden och väntar på…förbränning efter den plundrats på reservdelar. Asics Piranha är min absoluta favoritsko, men tyvärr är det en skör racingmodell som inte går särskilt många mil… 80-100 pressade jag ur något par och då hade jag ”bra” asfaltskontakt på slutet. Dessa, förutom Brooks T7 Racer, är Piranha SP4 som enligt mig är liiite sämre än föregångaren. I jakten på gram har skon blivit sämre på att stå emot slitage.

Asics Piranha SP 3

Asics Piranha SP 3. Bästa, bästa, bästa.

Dock så är det så att jag har, på grund av Piranhaslitaget, gått tillbaka till att köra med Asics Hyperspeed som mängdträningssko.  Så idag ser min arsenal ut så här:

Weapons of choice

Icebug Anima BUGrip, Asics Hyperspeed 5 och Asics Piranha SP 4. För att göra Asicsarna med sin ”lufthål” i sulorna mer hållbara har jag tryckt i Liquisole i vissa av håligheterna. De förlänger skons livslängd markant.