Igår joggade jag en halvmara ensam och en kvartsmara i grupp lite senare dvs en trekvartsmara sammanlagt om man är snäll. ;) Vid målgång hade jag passerat 5000 kilometer löpning hittills i år, en milstolpe jag knappt hade vågat tro att jag någonsin skulle nå.
Kartan börjar veckla ut sig över Katrineholm och jag vill passa på att ge en shout out till Dark Trail Runners!
Det var nog allt för nu. Imorgon ska jag gå på In Flames på Hovet.
I början av oktober tog jag steget och blev betalande ”Stjärnmedlem” på Jogg.se. Premien lockade förvisso (3 nr av Magasin Spring) men det var för mest för att visa min uppskattning till vad jag anser är Sveriges bästa löparcommunity. Bra upplägg och fantastisk gemenskap. Vi kan säga att det här också var någon form pay it forward då jag faktiskt fått två par urfina löparskor till skänks av lika urfina medlemmar på sajten.
Eftersom jag inte sitter på någon förmögenhet försöker jag ge tillbaka det lilla jag kan. Här om veckan var jag med och pratade om baklängeslöpning.
Klicka på bilden för att komma till artikeln.
4000 km löpning hittills 2014 (2 september). Mest i Katrineholm, men även i Skövde, Stockholm, Lidingö, Nacka, Göteborg och på Gran Canaria.
Jag lyckades skrapa ihop 500 km i juni som fördelades så här: 20, 2 (nästan vila), 20, 20, 13+10, 8 (varav 3 km baklänges)+12, 10, 15, vila, 25, 20, 10, 20, 15, 12+8, 7+3+10, 20+3 (baklänges), 20, vila, 20, 20, 10, 15, 20+2 (baklänges), 10, 20, 15, 30, vila, 10+23.
I och med att jag sprang 27 km igår den 1 juli gick jag över 3000 km i år! Och eftersom 1 juli är dag 182 på året lyckades jag alltså passera innan ”halvårsskiftet”. Det ger ett snitt på ca 16,48 km löpning per dag. 6000 here I come! Nä, skojar bara. Siktet är inte inställt på något särskilt nu. Sedan jag klarade av mitt stora mål, 10 km baklängeslöpning i ett svep (16 april), kan jag bara springa på som jag vill. 5000 lockar kanske lite men vi får se hur det blir med det.
Firar med Within Temptation (ft. Xzibit) – And We Run:
– Iallafall den löpning som ägt rum i Katrineholm, har ju sprungit lite i Skövde, Göteborg och Stockholm också.
Så här fördelades löpningen i maj månad: 20, 7, 50, vila, 15, 15, vila, 20, 10+10, 15, 15, 20, 20, 20, 20, 20, 11, vila, 20, 20, 20, 10, 4+16, 10+5, vila, 20, 3+17, 15, 10, vila, 42.
Detta inkluderade Lidingö Ultramarathon 50 km och Stockholm Marathon i maskeradklädsel. Alltså två tävlingar under en månads tid. Det har inte hänt sedan… har nog aldrig hänt förresten.
Att springa marathon i maskeradutstyrsel har legat en bit ner på min bucketlist men i helgen fick jag chansen och då tog jag den! Eftersom Stockholm Marathon-organisationen inte tillåter överlåtelse av startbevis eller namnbyte av de samma blev det till att fulfixa. Tråkigt att det är så men att planera in en mara ett år innan start är svårt och jag kommer aldrig att göra det. En dag eller två innan är lagom för mig. Jag vill inte att lopp kommer i vägen för min löpning.
Efter en mindre tweetup i mittcirkeln på Östermalms IP stack startnummer 7670 i väg till startgrupp E och väntan på skottet. Vätskebrist var ett orosmoln trots att det var svalt var det ju mer eller mindre en självklarhet att jag skulle svettas floder i min stora orange overall med linne och shorts under. Redan när startskottet ljöd hade jag svettat mig blöt i ansiktet under masken. Vägen fram till första vätskekontrollen kändes lång och det var många långsamma löpare att springa förbi trots att jag tog det jättelugnt. Mottagandet var lite som väntat. Publiken och framförallt barnen verkade gilla grejen. Medlöparna gav mer blandade reaktioner…
Efter en halvmil låg jag på plats 3660! Därefter klättrade jag placeringsmässigt hela vägen till mål. Första milen var det extremt trångt och på Västerbron gick det inte ens att springa fullt i vänsterledet. Som tur var kunde jag ta rygg på en kille som nästan bufflade sig fram längst ute nästan på gatkanten till vänster ner mot Rålis. ”Håll till höger! Håll till höger!” Min plan var att ligga just under 5-tempo för att ta mig runt på ca 3.30. Men eftersom jag startade så långt bak var det en bra bit fram till farthållarna därför passade jag på att ösa lite då och då när möjlighet gavs.
Jag drack både sportdryck och vatten i alla kontroller hela vägen till ca 25 km, sedan började jag även hälla vatten över huvudet/peruken då solen spruckit igenom molnen ordentligt nån gång innan halvmarapasseringen. Steget kändes bra och jag kände mig pigg när jag passerade löpare efter löpare. Publiken jublade mer och mer ju närmare målet jag kom. Nu började även mer ljudliga kommentarer komma från medlöparna i stil med ”Va fan…” och ”För i helvete…” när de såg ryggtavlan på ett stort tält med lång peruk och dödskallemask susa förbi. :) Det är inget att göra något åt. Andra gången på Västerbron var det många sega ben kan jag säga. Jag tänkte lite som jag brukar tänka hemma när jag springer. 8 km kvar är ju ingenting. I 5-minutertempo är det 40 minuter och jag låg lite snabbare än det plus att jag visste att jag hade lite extra krafter när jag började närma mig sista kilometerna. Fram till näst sista vätskekontrollen hade jag klarat att dricka rätt (sportdryck) mugg och hälla rätt (vatten) över mig. Då fick jag en mugg som jag uppfattade skulle innehålla vatten. Hällde den över huvudet och jag kände hur det bara klibbade till och sög fast i överkroppen. Tur att det inte hände tidigare.
Folkhavet längs sidorna sista kilometerna skrek som galningar när jag gled fram i min overall och perukhåret svallande i fartvinden. Här var det faktiskt nära att glädjetårar kom men kroppen höll sig med rysningar av njutning. Jag började närma mig mål och jag hade inte ens tagit ut mig trots utstyrseln!
Väl inne på Stockholm Stadion kände jag att jag ändå ville ha ut lite mer av benen så jag drog på en kort superspurt sista femtio. Sluttiden blev 3.29.00, ganska exakt som planerat.
Och glöm inte att klicka på bilden ovan för att få se alla videor på mig från maran! Jätteroligt! ;)
Och till sist ett stort shout out till alla som hejade på mig utmed banan!
Ps. Det var så skönt att få springa 20 km i shorts dagen efter. ds.
Jag fick ett par nya Asics NoosaFast 2 av Therese!
Hon är jättenöjd med sina. Jag blir säkert också det, men på premiärrundan strulade snörningen en del. Fast de känns hyfsat lätta och fina. Tror mitt par i storlek 44 vägde runt 195 gram vilket i och för sig är lite mer än Hyperspeed 6 men NoosaFast är lite rakare i modellen så de känns ”snabba” ändå. :)
Först turen blev 20 km och gick på 1.28.14 (4.25 min/km). Efter att ha sprungit på lite första kilometern i 3.43 lugnade jag ner tempot och efter en rad stopp för omsnörning kändes det ganska okej mot slutet. Ett stort plus är ju att de är jävligt snygga. Och de syns!
Jag fick ihop 501 km löpning i april. Dessa fördelades så här: 20, 15, vila, 20, 5.5+20, 5+15, 17, 13, 20, 11, 30, 12, vila, 15+10, 15+6, 10, 8, 17, vila, 11.5+13, 30, 15+5, 10+5, 10+15, 25, 5+20, vila, 20, 20, 11.
Jag snappade upp de här frågorna på Springcalles blogg och valde att kapa den trots att jag inte blivit utmanad att svara.
Jag springer lite bara. Dock är siffrorna, framförallt antal kilometer viktiga att logga. Det använder jag som drivkraft när det är svårt att ta sig ut. Årsmål med löpta kilometrar har blivit ”vardag” för mig.
Länge. Började köra runstreaks för ca 10 år sedan och loggade med karta och linjal innan det gick att mäta på eniro, maps eller hitta.se. Hösten 2009 sjösatte jag ett projekt att springa 10 km om dagen så länge jag orkade. Tyvärr blev jag påkörd av en bil när jag skulle cykla till affären och handla. Jag bootade om och 6 januari 2010 började jag om med ett årsmål på 3000 km (nådde 2400 km pga skada) det året.
I år ligger jag på ca 11 mil i snitt i veckan. Historiken gör gällande att jag i princip har snittat 10 km per dag de tre senaste åren.
Det är från dag till dag. Jag går allt som oftast helt på känsla. Idag gick det lätt i 4.21/km på 20 km, fast något feelgoodtempo var det nog ändå inte. Jag gillar ju egentligen mest att ”löka” mig igenom större delen av passen för att sedan släppa på lite på slutet.
Mobilen med Runkeeper, toalettpapper och flaska med saft.
Jag springer för att jag efter flera försök med terapi och medicinering har insett att löpning lindrar min depression mer innan nämnda saker.
Ljugit för att få springa? Nä, det har jag inte.
Eftersom jag är utförsäkrad och i princip inte har någon inkomst är detta ett stort problem för mig som springer så pass mycket. Och bara springer i racingskor. Dessa håller kortare än klumpiga mängdträningsskor. Inte för att dämpningen blir trött men för att jag springer så mycket att faller sönder och samman efter några månader. Som tur är har jag en underbar sambo som sponsrar mig. Trots detta händer det att jag faktiskt springer hål på sulor.
Hyperspeed 5 efter alldeles för många mil.
Startfitness! Bästa, bästa, bästa! Och så har jag köpt nya löparshorts från KappAhl och löparstrumpor från HM.
Nya Hyperspeed 6 från början av april. De ser inte ut så nu 500-600 km senare.
Eftermiddag, kväll. Jag tycker det är skönt att springa när kroppen är ordentligt vaken och jag har fått ladda med mat och dryck en hel (halv) dag.
Efter att ha trängts på Göteborgsvarvet och Midnattsloppet la jag ner att tävla några år. Förra året körde jag endast Run in blood. I våras vann jag en startplats till Lidingö Ultra 50k. Det skulle blivit min ultramaratondebut men jag fick ett infall och anmälde mig till Skövde 6-timmars två dagar innan start. Båda loppen gick bra.
Har inte funderat på det. 20 km kanske. På runt 1.30. Det är lagom. Fast om det är tävling vill jag nog helst springa ultramaraton. Det är skönt att slippa stressa och springa fort.
Nä. Jag springer ju lite bara…
Ibland ensam. Ibland med musik. Ibland med andra.
Jag gör inget särskilt. Vad är ett långpass förresten? 20k eller 1.30h? Eftersom jag springer det flera gånger i veckan har min kropp anpassat sig.
Jag brukar släppa på lite på slutet på rundorna. I övrigt föredrar jag ingen form av intervaller. Jag tror mer på att man blir bra på det man tränar. Springer jag 10k blir jag bra på det, eller 20k osv. Däremot springer jag sakta ibland. Baklänges. Fast då känns det det i och för sig som det går rätt fort fast det går i 6.30-tempo.
Jag kommer inte på nåt nu. Lopp är inte prioriterat. Jag springer som sagt av andra anledningar än att träna för lopp.
Rickard Olsson (SVT). Han verkar rolig.
Jag är dåligt insatt i träningsbloggsfären så jag håller mig till att utmana endast en. Han är dock min idol. Kristian!
Över och ut.