Jag brydde mig inte om att ta med löparshorts till Öland när jag ändå bara skulle springa 10 minuter rehabjogg. Passande nog regnade det en hel del. Tycker faktiskt det är helt okej att springa i badshorts. Foten känns bättre och bättre. Eller mer normal. För det känns inte dåligt, bara ovant fortfarande.
Etikett: springa
Hypen från fornstora dagar.
Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).
Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?
Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.
6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!
Svävar vidare uppför rehabtrappan
920 meter på Backavallen! Frihet i 5.27-tempo.
Känns det lika bra i helgen som det gör idag blir det ökning till 10 minuter på lördag. Ett steg framåt!
Ett steg framåt, två tillbaka…
I morse när jag gick upp ur sängen gjorde det ont i foten (tån)… Dags att backa med andra ord. Vilar från dagens planerade 15-minuterspromenad och ser hur det känns imorgon. Tålamod är inte min grej och psyket inte min vän… Men jag är så illa tvungen. Till råga på allt så är det perfekt löpväder ute.
Tänker positivt på mitt sätt.
Doften av tartan! [och en liten halvårssummering]
Åter på Backavallen för en kort (5 min) rehabjogg.
Det här året började superkanon med löpning i vintervärmen på GC redan i januari. Sedan dess har det varit lite si och så. Några veckor efter maratonjoggen runt Stockholm solo blev jag magsjuk och jag tappade mycket, framförallt steget. Det blev sig inte likt helt enkelt. Psyket ramlade även det ner i källaren. Jag fick kämpa. Jag tror i och för sig inte det hade någon bidragande orsak till frakturen i foten under Wings for life, men nu har jag iallafall fått ett långt break från löpning och chansen att få börja om från ”noll”.
Har inte funderat ut vad jag kan ha för årsmål, eller om jag ska ha något, men eftersom antalet vilodagar har skjutit i höjden kanske 3650 km på så få löpdagar som möjligt kanske kan vara något? Fast nu ska jag först och främst köra rehabtrappa, förhoppningsvis, bara uppåt!
1932 km löpning årets sex första månader med 80 vilodagar…
COMEBACK!
Efter 55(!) dagar utan löpning har jag nu äntligen sprungit lite igen. Med betoning på lite. 960 meter på fem minuter. Men det räknas!
Jag smög ner till Backavallen tidigt i morse i hopp om att hinna springa innan Katrineholm Summer Camp drar igång. Vad jag inte tänkte på var att det kunde pågå underhållsarbete inför campet. Det gick som tur var att röra sig fritt på löparbanorna! Efter tio minuters tartanpromenad fick benen äntligen jogga! Det kändes ovant och naturligt på samma gång. Foten klarade testet fint. Nu väntar sakta upptrappning i rehabschemat.
Statistik – en månad utan löpning
Efter de dagar med foten i högläge och i princip helt utan fysisk aktivitet startade jag med kryckgång och cykling. Efter åtta dagar med gips tyckte ortopedläkaren att det var onödigt att jag skulle ha det så det klipptes upp omgående. På röntgenbilden han visade på datorskärmen syntes frakturen tydligt. Jag fick gå, men skulle använda kryckorna om det kändes jobbigt. Lättare sagt än gjort då jag var inbokad som support både på Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Jag skippade att släpa på kryckorna helt enkelt. Det var rätt beslut. Jag hade nog inte klarat fem minuter med kryckor bland folk, varken på tåget, nummerlappsmässan i Gbg eller på spårvagnen och framförallt inte i Nordstan…
De kilometer jag har haltat runt dessa supporthelger är ej uppmätta men låt säga att det blev ca 3-5 km per dag, lågt räknat. Detta i lååångsamt tempo med många pauser.
Nu känns foten lite bättre och idag vågar jag sätta ner den platt mot marken, och känner inte alls samma smärta som jag gjorde för några veckor sedan. Endast en kväll efter shoppingrunda i Stockholm svullnade den lite igen och gjorde ont. Det avhjälptes med två alvedon. Jag har inte petat i mig med än 7-8 alvedon under hela tiden. Fast det är svårt med smärtor och smärttrösklar. Alla har olika, och jag har erkänt hög tröskel. Inte alltid bra. Men nu sticker det bara lite i fotens mjukare delar under främre delen när jag pressar neråt försiktigt. Det är nog bara för att det är en oanvänd del. Som när en kroppsdel har domnat och återkommer till liv. Det gör inte ont där frakturen sitter. Bara om jag råkar trampa ner för hårt mot den. Eller ont gör det inte då heller. Det ilar lite, eller bränner. Det är som sagt svårt att sätta ord på smärta.
Cykeln har blivit räddningen då jag inte tycker om gymmet alls. Har bara utnyttjat två av tre provträningstillfällen. Mer vet jag inte om det blir. Först var jag inne på att köpa månadskort alt. sommarkort men jag hatar verkligen miljön så jag skippar det. Crosstrainern var okej, men det är inte värt så många hundralappar för att vara på ett ställe jag avskyr. Jag sätter mig på cykelsadeln ute istället. Det ger både frisk luft och brända kalorier! Tyvärr gör det inte alls samma för huvudet som löpning. Det är där det börjar tära som mest nu. Jag lyckas hålla vikten i och med att jag cyklar. Trots att jag släpar runt på min oväxlade Kronan med ett stort tungt lås på pakethållaren är det för lätt, huvudet får helt enkelt inte sitt…
516 km 8 maj-2 jun. Inkluderat en vecka med gipscykling, två tillfällen på gymmets crosstrainer och två km kryckgång. Ej inkluderat sightseeing-, support- och shoppingpromenader.
Dark Trail Joggers
Jag får fortfarande inte springa… Crosstrainer och Kronancykel är det som gäller än så länge. Och att ”rita” lite. ;) Här ovan en mashup av JOGG.se och Dark Trail Runners.
Några vykort – RunKeeper style
Jag har blivit av med gipset men eftersom jag fortfarande inte får springa kan jag bara drömma om löpning. 
Midsommarnattsljuset.
Ändlösa vägar hägrar.
Jag lånade lite från originalet. Eller så kan vi kalla det en tribut. (A tribute to RunKeeper Beyond the Miles)
Asics Plaster Cast 2000!
The brand new Asics Plaster Cast 2000! ;)
Någonting måste jag ju göra när jag inte kan springa…