Efter 55 dagar med helvila från löpning klev jag igång med 5 minuter jogg. Det visade sig var lite för tidigt så efter två femmor vilade jag fem dagar extra och fortsatte med två femminutare till efter det. Jag tog det lugnt. Det gick okej. Rädslan för att benet i foten skulle gå av igen gjorde att jag höll mig till sakta lunk. När jag sedan klev upp på tio minuter försökte sträcka ut lite för att få känna hur det känns att springa igen. Upptrappning i block om tre och fem minuters ökning i varje steg. Vila en dag, springa nästa. Rehabpromenera vilodagarna. Jag rationaliserade bort den extra dagen helvila som jag skulle ha varje vecka för den gjorde inte något bättre. Varken för fot eller huvud. Jag cyklade även en hel del.
När vi åkte till Gran Canaria i augusti tänkte jag att det kanske skulle skita sig med rehaben då jag behöver springa på semestern för att inte huvudet ska implodera. Jag testade dubbelpass ett par dagar då jag först joggade med Therese och sedan mitt eget rehabpass efter det (De två peakarna i stapeldiagrammet ovan). Det gick bra. Men Therese hade även hon problem med en fot så hon la ner löpningen och jag återgick till att bara köra mina egna pass. Det var ändå skönt att komma över 10 km två dagar.
Vi tidpunkten för hemresa hade jag gjort en 45:a på GC och väl hemma stänkte jag till med en kvartsmara (10,55k) redan andra 45-minutaren. Att flyta fram i 4.16/k var något jag längtat efter. Att känna att jag fortfarande har det i mig. Steget var inte helt superskönt, men siffrorna lugnar mig. Tredje 45:an utfördes på annan ort (Bromma) och det är den senaste rundan som inte kommit upp i en mil. Vid klivet upp i trappan till 50 minuter är jag ”garanterad” 10k. Att springa i 5m/k är något jag sällan gör. Då måste jag springa och bromsa aktivt och det är inte bra för något.
Efter det har rullat på med ganska sega tunga pass men en gång ungefär varannan vecka har kroppen skrällt till och allt har lossnat. En 65:a innan Berlinresan gick i 4.26 och här om dagen hann jag 17,45 km på 75 minuter (4.18/k). Det är ju nästan marathonfart. ;)
Här är jag nu. Lökade sista 75:an igår och ska kliva upp på 80 minuter imorgon. Börjar sakta närma mig 20 km igen. Foten känns bättre nu ju längre tiden går. Jag försöker vara lyhörd för smärta men har inte känt mer än att det känns. Steget börjar närma sig flyt igen. Jag behöver inte ta i hela tiden. När jag släpper fötterna tassar dom på för egen maskin. Det är en lång resa, men trappan går trots allt uppåt. Tålamod är inte min grej. Och nu har ännu en gång fått erfara hur det känns att börja om från noll. Men jag kan inte sluta springa.
[rehabtrappan i minuter inkl. vilodagar: 5, vila, 5, vila, vila, vila, vila, vila, 5, vila, 5, vila,10, vila, vila, 10, vila, 10, vila, 15, vila, vila, 15, vila, 15, vila, 20, vila, vila, 20, vila, 20, vila, 25, vila, vila, 25, vila, 25, 30, vila, 30 (+med Therese), med Therese, 30, vila, 35, vila, 35 (+m Therese), vila, 35, vila, 40, vila, 40, vila, 40, vila, 45, vila, 45, vila, 45, vila, vila, 50, vila, 50, vila, 50, vila, 55, vila, 55, vila, vila, 55, vila, vila, 60, vila, vila, 60, vila, 60 (halva m Therese), vila, 65, vila, 65, vila, 65, vila, 70, vila, 70, vila, 70, vila, 75, vila, 75, vila, 75…]
80 minuter! Nu kunde jag äntligen närma mitt vanliga löpsteg. Det innebär i praktiken att jag kan springa snabbare men ändå göra av med mindre energi. Flöt runt 17,88 km (4.29/k), lätt!
