Berlin – support

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

Löparmat.

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.