Så var det dags för Skyltmannen av få lite ledigt.

Berlin med världens bästa människa. Förra gången vi var här sprang hon och jag hejade. Denna gång springer jag också.

En av de bästa grejerna med Berlin marathon är uppladdningen. Öl, öl ,öl, döner, öl, döner, öl ,öl, öl, öl, döner osv. :-) Det både lugnar sinnet och fyller depåerna på en och samma gång. Fantastiskt.

Och en annan jättebra för att lugna tävlingsnerverna var frukostjoggen dagen innan raceday. Vi joggade i grupp (vet inte exakt hur många men säkert 6000-10000) från Charlottenburg till Olympiastadion. Mäktigt!

Jag ska fatta mig kort om själva loppet. Hade hamnat i grupp E på grund av att jag seedat mig från en marapassering från Skövde 6-timmars 2014. Detta var första ”regelrätta” försöket på marathon för min del. Jag har sprunigt Stockholm i maskeraddräkt en gång och själva distansen ett gäng gånger då jag passerat på olika ultror. Men nu! Nu gällde sub3 or bust! Brons-, silver- och guldmål är inget för mig. Det ser jag bara som grader av misslyckande.

Starten gick och hittade inte en enda farthållare. Det fick bli slalomlöpning första 15 km då jag startat ihop med löpare som inte alls hade samma tidsmål som jag hade. Passerade 3.30-gruppen som var som en vägg av löpare. Drog på lite snabbare än tänkt men det gick så himla lätt. När jag nådde 3.15-farthållarna hade jag inte en tanke på att sakta ner än.

Halvvägs klockade jag in på 1.28 nånting. Enligt mitt analoga-pacearmband låg jag runt 2 minuter före plan hela den milen som kom. Fötterna och benen gick så lätt. Jag växlade några ord med löpare jag kände igen på väg framåt. Jag hade en, endast en, mindre bra kilometer mellan 28-32 nånting men tog en energishot som delades ut och sedan glömde vad jag tänkt på. När det var fem kilometer kvar mös jag inombords och kunde slappna ännu lite mer. Räknade lite i huvudet om 2.58 skulle gå att nå, varför jag nu skulle gå för det. Men jag besämde mig iallafall för att taktikvila nästsista kilometern för att ösa på sista då detta knep skulle ge mig fler sekunder till godo än om jag börjat långspurta. Det kändes som jag flög igenom Brandenburger Tor och målet kom åkande mot mig. Kollade inte klockan då förrän jag passerat mållinjen och där stog 2.57-nånting. Det gick så lätt! Från start till mål var som att knäppa med fingrarna en gång. Lättnad och glädje. Jag kunde ge mig själv godkänt.

Efter tre-fyra alkoholfria Erdinger plockade jag upp min medtagna persbärs. I collaget ovan syns jag även dricka min efterlängtade champagne till frukost dagen efter. Den hade jag suktat efter flera dagar innan.

Och jag har förstått att jag, i egenskap av Skyltmannen, var lite saknad på Lidingöloppet men ni får skylla på ”SPRING SJÄLV DÅ!”-folket. ;-) Jag sprang lite marathon…

Tack för alla glada tillrop. Och trevligt att träffas Stephanie, Jonas, Daniel, Bengt, Niklas, Elin, Fredrik, Lars-Åke, Marcus, mfl. Go Lonesome Runners!

Idag är det vilo 67 för året. 4189 km löpta.

Over and out.

 

EDIT: Läs Therese inlägg här. Om Berlin och ett gäng andra lopp jag hejat på!)

/Raz

Berlin – support

ormen

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

0700

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

30k

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

heja

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

routemap

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

dunkd

Löparmat.

doner

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

standstill

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.