Igår joggade jag ner till Backavallen och körde några varv på favoritbana nummer 4. Någonstans kring 2,5 km sprang jag in på tartanen. Det kändes förhållandevis lugnt och jag levde mig in i musiken i öronen. Shufflade alla låtar jag hittills laddat upp till Google Music, vilket är runt tusen. Mest metal av varierande hårdhet. Band som Restistance, Amon Amarth och Arch Enemy samsades med lite glammigare Maiden och tyska powersnubbarna Freedom Call. Pat Boone dök även upp med storbandscovers på Dio och Ozzy. Varven rullade på och efter någon timme började jag fundera på hur långt jag skulle springa. Bestämde mig för 30 km och susade vidare. Runt 20 började hungern ta ut sin rätt men jag hade ”gott” om dricka kvar i min medhavda flaska. Dagen till ära en blandning av päron- och svartvinbärssaft. Kolhydraterna dämpar hungern en hel del. Min mage tycker inte alls om rent vatten men kolhydratberikat (saft) går okej.
Det känns som världen rör sig runt mig och inte tvärt om. Banan kommer åkande utan att jag behöver ta i nämnvärt. När det närmar sig 25 börjar benen nästan ofrivilligt öka. Känslan är fortfarande oerhört lätt. Inte ens balladen Afraid to shoot strangers (Iron Maiden) tar udden av farten sista kilometern, snarare tvärt om. Kikar på klockan (mobilen) för att se om jag hinner under 2.08. Hur lugnt som helst. Pressar jag sista 300 meterna finns chansen på 2.06-nånting. Och visst! Stannar 30.01 km på 2.06.58.
Jag är nöjd med att benen levererar negativa splits nästan hur jag än gör. Idag var det verkligen ett sluttande plan.
Första milen: 43.35
Andra milen: 43.04
Tredje milen: 40.19 (varav sista femman på 19.21)
Idag taktikvilar jag för att det, enligt väderleksprognosen, vankas toppväder imorgon. Upp mot 10 grader och sol! Shorts igen med andra ord!
Apropå Backavallen var jag där och sprang 5 km baklänges i tordags. Makligt tempo, men skönt!