Therese köpte oss en sista-minutenresa till GC! Värme och möjligheten att springa i shorts och lätta skor i januari gör gott för min depression.
Hur vet man att det är en cykelbana? Den är grön med vita linjer, och folk går eller springer där.
Semesterns snabbaste femma var de sista 5k av 20 på söndagen. I sandstorm med Dunas de Maspalomas på ena sidan och stökigt hav på andra tassade jag fram i 3.55, 4.01, 4.11, 4.09. 4.00 (5k, 20.16). En bra dag på stranden är underlaget nästan optimalt för löpning. Det var det inte nu. Den lilla strandremsa högvattnet hade lämnat kvar var mjuk och fuktig. Stundtals fick jag ta mig upp och plöja i ökensanden i stället. Trots detta flög jag fram. Jag har ALDRIG haft så lätta ben. Jag kunde bara mata på som om det vore den mest självklara saken i hela världen. Det var inte många andra ute. Bilden ovan är tagen i dagsljus. Eller det som var kvar efter att sandstormen tagit sitt. Jag kanske mötte ett tiotal på den fem kilometer långa stranden. Lite som att vara på Skinnarmo-expedition fast utan allt det farliga.
Återhämtningsdryck.
Jag fick ihop 141,7 km från lördag kl 17 till lördag kl 09. Therese visade tydliga löparmaskintendenser och sprang 87,7 km. Vi täckte upp hela turistorten (Meloneras, Maspalomas, Playa del Inglés, San Agustin, Playa del Aguila och Bahia Feliz). En av dagarna sprang vi Maspalomas-Monte Feliz tur och retur (12k dit och 11k hem).
Vändning på toppen av Monte Feliz efter 12 km. Glad Therese.
Morgonjogg på stranden i soluppång. Jag svävar en bit ovanför sanden. Det är även känslan. Så lätta fötter. Magiskt. Tack Therese.