Månad: juni 2013

Anledningen till att jag springer så pass mycket är att jag är deprimerad. Jag mår inte bra, men jag mår iallafall bättre än om jag inte hade sprungit. Förra veckan slutade jag med ännu en medicin som inte fungerade mot depressionen och gjorde det i princip omöjligt att springa som jag vill. Det känns ju lite motsägelsefullt att ta något som gör att jag inte kan göra det som hjälper mig mest.
Under årens lopp har jag gått igenom Zoloft, Mirtazapin, Venlafaxin, Saroten, Voxra och Cisordinol utöver diverse ångestdämpande och insomningstabletter och sömnmedel. Ingethar fungerat. Löpningen ger alltid mest. Denna gången ska jag verkligen stå på mig och vägra mer medicin som förstör mitt liv mer än den gör nytta. Jag går hos en psykolog en gång i veckan, igen. Det fungerar så där, men jag har inte gått så länge. Min läkare slutade förra veckan utan att tala om det för mig så nu ska jag antagligen få en ny att förklara mig för. För det är just så det känns. Att jag hela tiden måste förklara mig. Bara för att jag förmodligen är en av de mest fysiskt aktiva patienter med depressionssyndrom de någonsin stött på. Just nu har jag inte mer att berätta. Jag ville bara tala om varför jag springer. Jag springer för att överleva.