Born to run av Christopher McDougall.
”-Du bara måååste läsa den boken.” Det har jag hört av flera. Jag fick min brors exemplar. Han är en av de som tjatat. Jag läste den. Den var inte så bra alls faktiskt. Det var mycket trams och lite själ. Jag ger den betyget ett trasigt skosnöre av fem möjliga. Nu håller jag på att läsa en annan mer rejäl bibel om löpning. Den recensionen ser i dagsläget ut att bli snällare.
Till att börja med vill jag säga att jag är allt annat än någon bokslukare. Men när jag var på väg till semester såg jag den här i hyllan på en pocketbokhandel. Den talade till mig. Herr Murakami är nog mer känd för sina romaner men de har jag så klart inte läst då de är tjocka och säkerligen har någon lång handling man behöver följa med i. Det har inte den här. Boken innehåller dagboksanteckningar och anekdoter som sträcker sig över lång tid under Herr Murakamis liv. Vissa stycken i boken gjorde att jag nästan kusligt mycket kände igen mig. Det ständiga räknandet och kalkyleradet för att komma upp i vissa summor till exempel. 
När jag först hörde om bombattacken i Boston tänkte jag på den här boken och Herr Murakami. Han beskriver Boston och Cambridge med sådan värme. Det måste ha svidit ända in i hans själ. Men han kommer nog säkert springa nästa års Boston Marathon just bara därför.
En annan grej som var påtagligt likt mitt och Herr Murakamis liv var att jag två dagar innan jag läste att han cyklade rätt in i ett en vägbom av stål hade sprungit in i ett…vägräcke av stål. Vi både klarade oss ändå hyfsat. Någon mer spoiler blir det inte. Jag tycker man ska läsa den här boken om man gillar löpning, läsning eller vad som helst. Den är lättläst och inspirerande. Betyget till Herr Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning blir en klar femma, av fem möjliga.