Etikettarkiv: stockholm

2015 – kartorna!

katrineholm2015

stockholm2015

berlin2015

kalmar2015

grancanaria2015

Mina 3034 km fördelade på fem kartor. Mer kompletta kan de inte bli för nu jobbar jag på version 2016. ;)

Berlin – support

ormen

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

0700

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

30k

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

heja

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

routemap

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

dunkd

Löparmat.

doner

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

standstill

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.

Hypen från fornstora dagar.

hyper4

Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).

hyper4_1

Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?

hyper5_4

Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.

hyper6

6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!

Doften av tartan! [och en liten halvårssummering]

tartan_in_the_morning

Åter på Backavallen för en kort (5 min) rehabjogg. 

Det här året började superkanon med löpning i vintervärmen på GC redan i januari. Sedan dess har det varit lite si och så.  Några veckor efter maratonjoggen runt Stockholm solo blev jag magsjuk och jag tappade mycket, framförallt steget. Det blev sig inte likt helt enkelt. Psyket ramlade även det ner i källaren. Jag fick kämpa. Jag tror i och för sig inte det hade någon bidragande orsak till frakturen i foten under Wings for life, men nu har jag iallafall fått ett långt break från löpning och chansen att få börja om från ”noll”.

Har inte funderat ut vad jag kan ha för årsmål, eller om jag ska ha något, men eftersom antalet vilodagar har skjutit i höjden kanske 3650 km på så få löpdagar som möjligt kanske kan vara något? Fast nu ska jag först och främst köra rehabtrappa, förhoppningsvis, bara uppåt!

1932 km löpning årets sex första månader med 80 vilodagar

 

Statistik – en månad utan löpning

Efter de dagar med foten i högläge och i princip helt utan fysisk aktivitet startade jag med kryckgång och cykling. Efter åtta dagar med gips tyckte ortopedläkaren att det var onödigt att jag skulle ha det så det klipptes upp omgående. På röntgenbilden han visade på datorskärmen syntes frakturen tydligt. Jag fick gå, men skulle använda kryckorna om det kändes jobbigt. Lättare sagt än gjort då jag var inbokad som support både på Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Jag skippade att släpa på kryckorna helt enkelt. Det var rätt beslut. Jag hade nog inte klarat fem minuter med kryckor bland folk, varken på tåget, nummerlappsmässan i Gbg eller på spårvagnen och framförallt inte i Nordstan…

De kilometer jag har haltat runt dessa supporthelger är ej uppmätta men låt säga att det blev ca 3-5 km per dag, lågt räknat. Detta i lååångsamt tempo med många pauser.

Nu känns foten lite bättre och idag vågar jag sätta ner den platt mot marken, och känner inte alls samma smärta som jag gjorde för några veckor sedan. Endast en kväll efter shoppingrunda i Stockholm svullnade den lite igen och gjorde ont. Det avhjälptes med två alvedon. Jag har inte petat i mig med än 7-8 alvedon under hela tiden. Fast det är svårt med smärtor och smärttrösklar. Alla har olika, och jag har erkänt hög tröskel. Inte alltid bra. Men nu sticker det bara lite i fotens mjukare delar under främre delen när jag pressar neråt försiktigt. Det är nog bara för att det är en oanvänd del. Som när en kroppsdel har domnat och återkommer till liv. Det gör inte ont där frakturen sitter. Bara om jag råkar trampa ner för hårt mot den. Eller ont gör det inte då heller. Det ilar lite, eller bränner. Det är som sagt svårt att sätta ord på smärta.

Cykeln har blivit räddningen då jag inte tycker om gymmet alls. Har bara utnyttjat två av tre provträningstillfällen. Mer vet jag inte om det blir. Först var jag inne på att köpa månadskort alt. sommarkort men jag hatar verkligen miljön så jag skippar det. Crosstrainern var okej, men det är inte värt så många hundralappar för att vara på ett ställe jag avskyr. Jag sätter mig på cykelsadeln ute istället. Det ger både frisk luft och brända kalorier! Tyvärr gör det inte alls samma för huvudet som löpning. Det är där det börjar tära som mest nu. Jag lyckas hålla vikten i och med att jag cyklar. Trots att jag släpar runt på min oväxlade Kronan med ett stort tungt lås på pakethållaren är det för lätt, huvudet får helt enkelt inte sitt…

cykel3

516 km 8 maj-2 jun. Inkluderat en vecka med gipscykling, två tillfällen på gymmets crosstrainer och två km kryckgång. Ej inkluderat sightseeing-, support- och shoppingpromenader.

Och nu blir det kartporr!

Katrineholm 20150101-20150421

Även om jag har mina favoritvägar blir det en del avstickare då och då… Så här mycket har jag täckt upp av hemmakartan i år.

STHLMrunmap

I Stockholm har det blivit ett backbass i Nyckelviken (Nacka), en maratonjogg runt stan, Adidas Energy Takeover STHLM och en sightseeingrunda i Boo.

GCrunmap2015

Bästa löpningen hittills i år var nog ändå på Gran Canaria. Varm luft, kall öl och pool. Som det ska vara.

1802 kilometer and counting…

 

Adidas Energy Takeover STHLM

broderna_brothersJag vann två platser till Adidas jippo-”tävling” Energy Takeover på Instagram. Här ovan är Bröderna Brothers redo att dra sig in mot stan. Det var faktiskt första gången någonsin vi sprang tillsammans.energymapI Vasaparken (de andra startpositionerna var Mariatorget och Karlaplan) fick vi varsin karta med Boost-stationer man skulle orientera sig förbi mot målet. Eftersom det gång på gång förklarades att det inte var någon tävling tog vi det lugnt ut från start, men rullade ändå på hyfsat utför Dalagatan. Många drog iväg i full fart och vi funderade lite på hur många trafikincidenter och skador som väntade under kvällen.

Både jag och min bror hittar ganska bra i city och vår plan var att ta Brunkebergstunneln, Skeppsholmen, Ivor Los park på Södermalm och sedan avsluta med Riddarholmen innan målgång. Tunneln var rökfylld och det pumpades musik på högsta volym. Man såg inte ens handen framför sig och rädslan för att möta andra löpare som börjat på Karlaplan gjorde att tempot avstannade helt därinne.

Den officiella videon från när vi passerar visar hur det såg ut när man inte såg nåt. Hemskt!

Vid den andra stationen fanns det ett bord med vattenmuggar men vi skippade drickan och joggade Skeppsbron bort mot Slussen, uppför en hyfsat seg backe innan Ivar Los park, stämplade korten och drog vidare mot Riddarholmen.

Vi kommer joggade från ca 50 sek. F- f- f- fire!

energytimeÄven om det inte var någon tävling fick jag mail med placering och tid. Den första säger dock inte så mycket då rutten från Mariatorget var ca 8 km, mot våra 10. Från Karlaplan vet jag inte hur långt det var runt. Vi plockade nog flera placeringar på vår lugna systematiska jogg. Många av de som dragit iväg i full blås (och förväntade sig ca 6 km som angivits innan) kroknade säkert mot slutet.

image001640Från passering av mållinjen till att vi hade varsin öl i handen tog inte mer än tre minuter. DET är ett bra betyg på en after run. :) Gott efter en mil i svettig jacka!

Och som inte det vore nog! Dagen efter tyckte storebror att det skulle springas långpass. Det blev Boo runt (Boo gård-Gustavsvik-Kummelnäs-Hasseludden) ca 20 km. Så nu har vi sprungit 30 km ihop, brorsan och jag. :)

boo_runtDet var ganska grått och trist men ändå kul att se lite mer av omgivningarna. Och det var skönt att få springa i T-shirt igen. Det är alltså inte jag på bilden.

 

Mars 2015: 500k [en påse blandat]

500mars

Månaden innehöll högt och lågt kan man säga. Lyckades skrapa ihop 15 kilometer baklängeslöpning sammanlagt, en marathonjogg runt Stockholm och ett efterlängtat backpass i Nacka. Men efter att jag varit magsjuk helgen 21-22 tappade jag det mesta. Inga skor kändes sköna, knappt ett enda steg kändes avslappnat och lätt och psyket var i fritt fall. Jag har matat på ändå. För det är en få saker jag klarar av. Igår kväll under månadens sista skälvande timmar kände jag ändå lite hopp igen. Jag joggade i sakta mak och liksom bara väntade på att klockan skulle ticka upp i 500 km när jag mötte Branislav som var ute och ”ultra”-tränade inför UTMB. Jag frågade vilket tempo han höll och han svarade ca 5.30 (m/km) så jag rättade mig efter det. Fyra kilometer pratstund senare lämnade jag av honom hemma hos sig och jag släppte på steget lite igen. Och där var det. Det där lätta, trippande flytet. Även fast det inte var helt hundra i varken kropp eller huvud så kändes de sista sju kilometerna lika korta som de gjorde i början av månaden. Hoppas, hoppas detta håller i sig nu. Jag börjar april hårt, med en vilodag!

Sightseeingmarathon i Stockholm

sthlm21kmara

Gärdet. Jag hade för mig att det var en smal grusväg här, men monstermasken måste spelat mig ett spratt på Stockholm marathon… Slakmotan märkte jag dock inte av då, trots att detta är just innan 21k på officella marathonbanan. Lite mindre tunnelseende den här gången.

feather4backa

Förra veckan kom leveransen av mina nya Adidas Adizero Feather 4. Mina 44:or väger 180 gram styck och de kändes bra i passformen från början. Visst, lite måste de springas in men andra rundan i dem blev 30 km och tredje marathondistans (42,2 km) så vi kan säga att det är fixat nu.

42ksthlmmars

Jag drog iväg tidig förmiddag. Ganska planslöst egentligen, förutom att jag försökte hålla hyfsat låg hastighet. Det fungerade utmärkt för 5-6 km men vid Stadsgården var det slut på lugnet. Förbannade finska färjefyllerister gick 4-5 i bredd på gångvägen som rymmer 2-3 i bredd som max. Jag fick hoppa ut i cykelfilen och köra superrusher när det blev luckor mellan cyklisterna. Efteråt tog det ett tag att lugna ned sig. Strandvägen var också jobbig med allt folk. Väl ute på Djurgården slappnade jag av igen. Kilometerna flöt på och jag loopade Vallhallavägen-Karlavägen och vidare nordväst. Vasastan var snabbt avklarad och någonstans här fick jag börja hushålla rejält med medhavda hallonsaften. Hornsberg var fint och efter några backar var det dags att passera Västerbron. En skön svalkande motvind mötte mig men steget kändes fortfarande lätt. Vid Årstaviken var det packat med folk som gick, cyklade och joggade. Jag kryssade mig fram med lätthet även här. Sprang om några stycken. Önskade nästan att de kunde se min klocka så de fick reda på att jag sprungit över 35 km. Men de tankarna gick snart över i fantasier om mat. Nu var jag hungrig och bestämde mig för att försöka avsluta i Sjöstan så nära Max som som möjligt. Sickla hade också varit ett alternativ men eftersom det passade nästan löjligt bra med dryga 2 km till marathon från Henriksdalsbron fick det bli det första alternativet. Först köpte jag en Zingo på Coop sedan åt jag ett Originalmål på Max. 71:an tog mig hem till mamma och pappa igen efter det. Solen sken och de cirka fem plusgraderna gjorde att det faktiskt blev en helt okej lördag i Stockholm. Att jag sprang ett milslångt backpass i min favoritbacke i Nyckelviken kvällen innan kan vi prata om någon annan gång.