Äntligen får jag springa en kvart! Den ljuva stunden spenderades på bana 4 med astma. Jag tycker det är ursvårt att känna av ansträngingsgraden på grund av astman så jag springer på lite. Det slutade med 3.57 km på 15 min och splittarna 4.24, 4.17, 4.06 och 3.55 sista 570 meterna. Ändå skönt att få ta ut sig litegrann iallafall. Ett steg vidare i rehabtrappan!
Etikett: raznu
Tredje 10-minutaren!
Idag släppte jag på lite igen. Det blev 2.41 km på tio minuter i 4.10. Astman bråkar men går ändå att hantera i och med att det handlar om så kort jogg. Klarade mig dessutom undan regn. Imorgon ska jag till sjukgymnasten och utvärdera.
Regnjogg i badbyxor
Jag brydde mig inte om att ta med löparshorts till Öland när jag ändå bara skulle springa 10 minuter rehabjogg. Passande nog regnade det en hel del. Tycker faktiskt det är helt okej att springa i badshorts. Foten känns bättre och bättre. Eller mer normal. För det känns inte dåligt, bara ovant fortfarande.
10 minuter frihet!
Äntligen lite speed! 10 minuter jogg stod på schemat och jag körde lite snabbare för att få en känsla hur det står till med foten. Gled runt första kilometern i 4.30 och ökade sedan till 4.10 och kom sammanlagt 2,33 km på den angivna tiden. Skönt att få sträcka ut lite!
Bonus: När det är varmt kan man ha keps. ;)
Det blev så här av en slump när Therese tog en bild innan passet.
Hypen från fornstora dagar.
Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).
Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?
Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.
6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!
Svävar vidare uppför rehabtrappan
920 meter på Backavallen! Frihet i 5.27-tempo.
Känns det lika bra i helgen som det gör idag blir det ökning till 10 minuter på lördag. Ett steg framåt!
På´t igen och igen. Funkar inte det? På´t igen efter det.
Så här känns det när det känns bra. Jag är överallt, hela tiden. Jag flyter fram.
Började om i rehabtrappan igen. Jag joggade 900 meter på 5 minuter. Och idag känns ingen skillnad i foten mot igår. Inte hundra, men inte ont!
Det var så kallt på Backavallen att jag inte ens brydde mig om att ta mig överdragströjan. Men tartanen var ändå så där skön som bara tartan kan vara.
Ett steg framåt, två tillbaka…
I morse när jag gick upp ur sängen gjorde det ont i foten (tån)… Dags att backa med andra ord. Vilar från dagens planerade 15-minuterspromenad och ser hur det känns imorgon. Tålamod är inte min grej och psyket inte min vän… Men jag är så illa tvungen. Till råga på allt så är det perfekt löpväder ute.
Tänker positivt på mitt sätt.
Doften av tartan! [och en liten halvårssummering]
Åter på Backavallen för en kort (5 min) rehabjogg.
Det här året började superkanon med löpning i vintervärmen på GC redan i januari. Sedan dess har det varit lite si och så. Några veckor efter maratonjoggen runt Stockholm solo blev jag magsjuk och jag tappade mycket, framförallt steget. Det blev sig inte likt helt enkelt. Psyket ramlade även det ner i källaren. Jag fick kämpa. Jag tror i och för sig inte det hade någon bidragande orsak till frakturen i foten under Wings for life, men nu har jag iallafall fått ett långt break från löpning och chansen att få börja om från ”noll”.
Har inte funderat ut vad jag kan ha för årsmål, eller om jag ska ha något, men eftersom antalet vilodagar har skjutit i höjden kanske 3650 km på så få löpdagar som möjligt kanske kan vara något? Fast nu ska jag först och främst köra rehabtrappa, förhoppningsvis, bara uppåt!
1932 km löpning årets sex första månader med 80 vilodagar…
COMEBACK!
Efter 55(!) dagar utan löpning har jag nu äntligen sprungit lite igen. Med betoning på lite. 960 meter på fem minuter. Men det räknas!
Jag smög ner till Backavallen tidigt i morse i hopp om att hinna springa innan Katrineholm Summer Camp drar igång. Vad jag inte tänkte på var att det kunde pågå underhållsarbete inför campet. Det gick som tur var att röra sig fritt på löparbanorna! Efter tio minuters tartanpromenad fick benen äntligen jogga! Det kändes ovant och naturligt på samma gång. Foten klarade testet fint. Nu väntar sakta upptrappning i rehabschemat.