7-milavecka!

fin70

Jag gick ut med en tanke om att 18,3 km (på 85 min) vore grymt då jag skulle ta mig till en första 7-milavecka på mycket länge. Så jag sprang på lite i början och kunde avstannande konstatera att jag lätt skulle nå dit. Firade med att ta ett ärevarv på Backavallens tartan där rehabtrappan tog sin början.

70 km! Det är ca 60% av fjolårets snittveckomängd på 115.

Andra 85:an i rehabtrappan är alltså gjord och foten känns lite, men känns ändå mer okej än för två veckor sedan. Jag kan slappna av lite när jag springer nu. Dels för att fötterna trummar på själva och dels för att längderna på rundorna börjar bli sådana att jag börjar känna mig nöjd när klockan säger stopp. Uppåt, framåt!

 

The sun always shines on BV

Backavallen, huvudläktaren i bakgrundenAndra tjugominutaren i rehabtrappan gick trögt, i huvudet. Men trots motvind i själen seglade jag 4,56 km (4.23/k) utan någon större ansträngning. Jag skulle bara behöva vara igång längre tid… Astman fanns där men i mycket mindre grad än under tidigare rehabpass. Solen bröt igenom molnen och det var, för den här sommaren, kanonförhållanden.

Apropå värme så blir det svårt att stå emot att springa fritt på Gran Canaria. Återstår att se om jag klarar det eller om jag ger med mig mot mitt svaga psyke. För utan pannben i löparskor är det lätt att bara ”råka” springa en mil eller två. Eller tre.