Etikettarkiv: maraton

Åkte till Stockholm denna gång, och stod med en skylt (igen)!

skylten_wide_raznu_stockholm_marathon

Då var det dags för Stockholm marathon. Efter skyltsuccén i Göteborg kunde jag inte göra annat än att heja lite igen!

sthlm_01_raznu

Solbrillorna och välfylld kylväska på en båt in till stan.

sthlm_04_raznu

People of Stockholm marathon.

sthlm_03_raznu

Efter tweetup/sociala medier-träff/uppsnack på Östermalms IP och sedan avlämning av de av Dark Trail Runners som skulle springa åkte jag till Gamla stan, gick över bron till Söder och ställde mig ungefär vid 6 och 31 km. Och stod där hejandes med skylten. Gapande mig igenom hela startfältet första varvet och i princip hela startfältet igen andra passeringen. Kul att kunna pusha och peppa så många fantastiska löpare! Bra sprunget!!!

 

Släng gärna in en kommentar och en like på Instagram så kanske jag vinner en resa till New York för bästa pepp! Tävlingen gäller förvisso ”bara” bästa skylt under hashtagen #hejamarathon men visst borde väl helheten vägas in?! :)

Tack för mig. Och tack för alla tummar upp, horns up, vinkningar, leenden, skratt, annat skoj och slängkyss! /Mannen med skylten

 

Bakslag… och Global Running Day!

globalrunningday_raz

Happy Global Running Day!

Efter rundan på söndagen efter Göteborgshelgen började jag känna av foten rejält igen… Det gick så långt att jag fick besöka sjukgymnasten för att reda ut symptom och känningar som uppenbarade sig som surr eller pirr i området kring frakturen. Det är nog inte alls så farligt som jag först trodde att det var. Hela jag går in i chock när ser hur löpningen rinner mig ur händerna (fötterna). Jag vilade söndag, måndag, tisdag in i denna vecka och imorse testjoggade jag 3 km med Therese (idag är det Global Running Day!) och nyss betade jag av 7 km i sakta mak. Bromsade en hel del då övriga kroppen vill mer än vad foten klarar av för tillfället. Det var iallafall härligt varmt. Äntligen.

Nu får jag modifiera rehabtrappan lite igen. Återstår att se på vilket sätt.

Vi ses i Stockholm på maran! Jag hejar!

 

Berlin – support

ormen

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

0700

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

30k

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

heja

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

routemap

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

dunkd

Löparmat.

doner

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

standstill

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.

Hypen från fornstora dagar.

hyper4

Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).

hyper4_1

Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?

hyper5_4

Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.

hyper6

6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!

Doften av tartan! [och en liten halvårssummering]

tartan_in_the_morning

Åter på Backavallen för en kort (5 min) rehabjogg. 

Det här året började superkanon med löpning i vintervärmen på GC redan i januari. Sedan dess har det varit lite si och så.  Några veckor efter maratonjoggen runt Stockholm solo blev jag magsjuk och jag tappade mycket, framförallt steget. Det blev sig inte likt helt enkelt. Psyket ramlade även det ner i källaren. Jag fick kämpa. Jag tror i och för sig inte det hade någon bidragande orsak till frakturen i foten under Wings for life, men nu har jag iallafall fått ett långt break från löpning och chansen att få börja om från ”noll”.

Har inte funderat ut vad jag kan ha för årsmål, eller om jag ska ha något, men eftersom antalet vilodagar har skjutit i höjden kanske 3650 km på så få löpdagar som möjligt kanske kan vara något? Fast nu ska jag först och främst köra rehabtrappa, förhoppningsvis, bara uppåt!

1932 km löpning årets sex första månader med 80 vilodagar

 

Statistik – en månad utan löpning

Efter de dagar med foten i högläge och i princip helt utan fysisk aktivitet startade jag med kryckgång och cykling. Efter åtta dagar med gips tyckte ortopedläkaren att det var onödigt att jag skulle ha det så det klipptes upp omgående. På röntgenbilden han visade på datorskärmen syntes frakturen tydligt. Jag fick gå, men skulle använda kryckorna om det kändes jobbigt. Lättare sagt än gjort då jag var inbokad som support både på Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Jag skippade att släpa på kryckorna helt enkelt. Det var rätt beslut. Jag hade nog inte klarat fem minuter med kryckor bland folk, varken på tåget, nummerlappsmässan i Gbg eller på spårvagnen och framförallt inte i Nordstan…

De kilometer jag har haltat runt dessa supporthelger är ej uppmätta men låt säga att det blev ca 3-5 km per dag, lågt räknat. Detta i lååångsamt tempo med många pauser.

Nu känns foten lite bättre och idag vågar jag sätta ner den platt mot marken, och känner inte alls samma smärta som jag gjorde för några veckor sedan. Endast en kväll efter shoppingrunda i Stockholm svullnade den lite igen och gjorde ont. Det avhjälptes med två alvedon. Jag har inte petat i mig med än 7-8 alvedon under hela tiden. Fast det är svårt med smärtor och smärttrösklar. Alla har olika, och jag har erkänt hög tröskel. Inte alltid bra. Men nu sticker det bara lite i fotens mjukare delar under främre delen när jag pressar neråt försiktigt. Det är nog bara för att det är en oanvänd del. Som när en kroppsdel har domnat och återkommer till liv. Det gör inte ont där frakturen sitter. Bara om jag råkar trampa ner för hårt mot den. Eller ont gör det inte då heller. Det ilar lite, eller bränner. Det är som sagt svårt att sätta ord på smärta.

Cykeln har blivit räddningen då jag inte tycker om gymmet alls. Har bara utnyttjat två av tre provträningstillfällen. Mer vet jag inte om det blir. Först var jag inne på att köpa månadskort alt. sommarkort men jag hatar verkligen miljön så jag skippar det. Crosstrainern var okej, men det är inte värt så många hundralappar för att vara på ett ställe jag avskyr. Jag sätter mig på cykelsadeln ute istället. Det ger både frisk luft och brända kalorier! Tyvärr gör det inte alls samma för huvudet som löpning. Det är där det börjar tära som mest nu. Jag lyckas hålla vikten i och med att jag cyklar. Trots att jag släpar runt på min oväxlade Kronan med ett stort tungt lås på pakethållaren är det för lätt, huvudet får helt enkelt inte sitt…

cykel3

516 km 8 maj-2 jun. Inkluderat en vecka med gipscykling, två tillfällen på gymmets crosstrainer och två km kryckgång. Ej inkluderat sightseeing-, support- och shoppingpromenader.

Wings for Life World Run: race-roman och fotofest

wings0000

Lördag: Efter att ha blivit upphämtad av Linus vid tåget, fixat startkit inkl. nummerlapp och handlat lunch hamnade vi hos Cajan. Han hade flyttat till en ny fin lägenhet med utsikt som sträckte sig hela vägen till Ölandsbron. Där satt vi och gaggade och taggade inför söndagens lopp. Jag var den enda i gänget som skulle springa och blev behandlad som värsta Kenyanska löparproffset. Fast jag vet ju inte hur de har det egentligen så jag gissar bara.
Planen var att ladda med pizza och några öl. Eftersom lunchen blev rätt sen glömdes pizzahämtningen bort till ca 19. Jag hade ju velat äta tidig middag men skitsnacket med grabbarna gjorde att tiden bara susade förbi. Efter pizzan började kompishetsen. :) Linus postade en bild på Instagram och skrev något i stil med ”Passa er för honom imorgon”. Nåja. Det är väl knappast någon som, utifrån den bilden här nedan, skulle bli särskilt avskräckt. Förutom av skägget då möjligtvis. ;)

wings0

Till saken hör också att jag råkade vara med på bild i tidningen SPRING som alla tävlande fick i startkitpåsen. Oklart hur många som lade märke till den, men någon kanske gjorde det. Chefredaktören utbrast iallafall något i stil med -Fan vad kaxigt! När jag gick fram till honom, öppnade min överdragströja och blottade Dark Trail Runners-loggan… :)

wings000

Magasin Spring.

Jag hade tänkt dricka tre Crocodile men Linus tjatade även i mig en Kronenbourg Blanc, som han påstod innehöll extra mycket kolhydrater. Det må vara sant, men jag tog mest emot den för jag gillar veteöl och har sällan tackat nej till öl överhuvudtaget.

Laddningen hade inte kunnat bli bättre. Pizza på fredagen, husmanskost och pizza på lördagen. Och öl båda dagarna. Snacka om toppad!

I diskussionerna om loppet pratade vi (jag) om hur långt det var möjligt att nå. Eftersom jag var så nervös att hjärtat höll på att slå sig ur bröstet ville jag ändå sänka förväntningarna lite för att slippa onödig press. Jag hade tidigare räknat ut att 42 km skulle kräva en kilometertid på ca 4.30 min och att om jag hade en bra dag skulle kunna rulla lite snabbare än så. Placeringsmässigt topp 50 vore som en dröm. Dagsformen avgör. Vinden har också en liten roll med i spelet. Fast den senare är ju lika för alla.

Söndag: raceday. Efter att ha sovit hyfsat och bara vaknat ett par gånger på natten och gått upp och kissat, svettats av nervositet och mantrat mig över Ölandsbron mentalt flera gånger kändes det ändå som laddningen fortfarande var på topp. Nervös som bara den dock.
Jag hade hela tiden tänkt att jag inte skulle ändra någonting från en vanlig vardag med löpning som på raceday så jag åt frukost som vanligt. Havregryn i kall mjölk och kaffe till det.

wingskaka

KAKA!

Sedan hade en granne till de jag bodde hos bakat en kaka som hon sparat en bit av till mig. En stor tårtbit slank ner efter frukosten. Fortfarande inget utöver det vanliga egentligen. ;) Kakan kanske kom lite närmare frukost tidsmässigt men i övrigt inga utsvävningar för min kropp. Toalettbesöket gick även det kanon. Magen är annars den grej som jag mest orolig över förutom allt annat. Pajar magen är det kört att göra så bra resultat som jag vill. Jag har kroniska problem med magen som jag medicinerar.

Jag blev skjutsad in till Larmtorget där garderob, scen, storbildskärm, sponsortält mm fanns. Starten var i år flyttad till Stortorget för att få plats med alla startgrupper på Storgatan som förbinder de båda torgen. Nu kanske det är dags att tala om, för er som inte redan luskat ut det, att jag är uppvuxen i Kalmar och har därför bra lokalkännedom (och barndomsvännerna där). Bron har därför varit en helig graal i min löparvärld i många långa år. Bara utsikten mot den har peppat mig under oräkneliga löprundor. Numera ser jag den av naturliga skäl mer sällan efter som jag kutar cirklar runt Katrineholm istället.. Att springa över den skulle bli episkt! Det var det första målet. Bron. Njut. Titta på utsikten. Sedan fokusera på resten.

Min privatchaufför behövde tanka både bensin och snus så vi tog vägen förbi en stormarknad och jag fick en chokladboll i handen. -Den här innehåller min fem kilometer energi, sa jag. Och den var god.
Väl inne i staun (kalmaritiska) lämnade jag in överdragskläderna och lite annat jox i garderoben och försökte gå på toaletten på en bajamaja bakom teatern. Det gick så där. Och jag var dessutom så nervös att jag glömde min saftflaska jag hade tänkt ta med på loppet. Bajamajan hade som tur var inte hunnit bli upptagen innan jag kom på mitt misstag. På vägen bort mot startfållorna mötte jag Urban (med son) från Katrineholm. Vi kramades (tror jag, jag var så nervös) och utbytte några ord. Sedan gick jag och Linus vidare. Nu var Storgatan avstängd för ej deltagande så vi gick runt kvarteret och kom fram till Domkyrkan på Stortorget. Här fanns de övriga tio bajamajorna. Jag hade lite koll på kön när vi tittade till hur det såg ut vid starten. Man var tvungen att vara på plats i sin startfålla 30 min innan start dvs. 12.30.
En stund senare ställde jag mig i kön för att försöka göra kroppen liite lättare om det gick. Världens bästa tajming och jag kunde slappna av, ta en nötkräm i förebyggande syfte och gå till starten.

Jag gick innanför kravallstaketet och en bit framåt. Speakern manade att att gå ytterligare längre fram. Där någonstans tittade jag på mina grannarnas nummerlappar. De hade inget förnamn på sina. Jag snokade runt lite till men såg att vissa hade förnamn och andra inte. Dock hade alla en orange kvadrat. Min var blå. Jag trodde jag stod i första startfållan men så var inte fallet. Grannarna jag pratade med sa att jag skulle stå där framme med Hellner. Pekade och skrattade. Jag fick krypa under en banderoll och där under startbågen fanns en pytteliten startfålla som jag inte ens hade sett innan. Här stod ”eliten”! Haha. Så farligt var det inte utan jag såg snabbt att det var en brokig skara människor inkl. Hellner, hunden Arthur och några andra mer eller mindre kända ansikten. Jag var fortfaranade så nervös att jag bara lät mobilen hålla RunKeeper igång och vågade inte ens kolla Twitter. Jag slängde iväg min drop off-påse innehållandes överdragsjacka och astmamedicin vid sidan av staketet. Och stod mest och var nervös, lite mer nervös och ännu mer nervös när det pågick någon form av uppvärmning på podierna en bit ovanför mitt huvud. Då kom Signert och Ahlgren tjoandes! Där är du ju! Vi har letat efter dig! (I efterhand såg jag att de hade pingat mig på Twitter, men jag var för nervös för att kolla telefonen)

wings001

Ahlgren, jag och Signert!

Vi snackade lite taktik och de tänkte satsa på att nå 43 km (ultradistans). Jag sa att det inte gör mig något om det blir ryckig löpning i början med någon/några snabbare km men de skulle gå ut i marschfart och fortsätta så. Frida Södermark var favorittippad på förhand på damsidan och när hon i intervjun sa att hon kanske skulle skulle springa 50 km (hörde inte exakt) tänkte jag att det kan vara en bra rygg att gå på tills hon försvinner ur blickfånget framåt. Mitt drömmål var nämligen 45. Den där 45 km-skylten. Låångt där borta söderut på Öland. Den stod där och bara väntade. I drömmen alltså. Frida hade dock sprungit (EM eller VM, eller var det var, kommer inte ihåg) 100 km-lopp några veckor tidigare och var osäker på formen.

Loppet: Startskottet small och konfettin sprutade över första startled när vi drog iväg. Min mobil hakade sig lite när jag tryckte igång RunKeeper men det var ju inget att göra något åt. Jag sprang och tittade lite på mobilen tills den ändå verkade synka lite bättre. Vi rullade iväg i fint tempo. Inga olyckor vad jag såg. Det var ju inte så trångt där framme som lägre bak i fältet. Första kilometern gick på 4.11 enligt klockan (Mobilen benämns hädanefter som ”klockan”) men jag missade skylten och kunde således inte se om klockan synkat rätt än. Redan efter ca 1,5 km hörde jag -Heja Raz! Där stod Linus fru med barn och hejade!
[bild 4 skylten]

wings03

Bästa supporten!

[edit Fredag 20150508: Break mitt i racereporten. Har varit på sjukhuset och gipsat min högerfot. Det var tydligen en fraktur i den. Återkommer till det lite längre fram i texten.]

wings04

Jag och Marcus Hellner.

Efter den här kurvan dök mängder av folk in i skogen för att kissa innan bron (Ölandsbron)…

Originalvideon finns här

En bit upp på påfarten fanns första vätskekontrollen, men eftersom jag hade med mig mina kära saftflaska var det bara att glida förbi den… Den lilla klungan bakom Frida Södermark och SPRING-killen med selfiepinnen började trycktes ihop på väg upp mot högbrodelen. Helikoptern surrade över huvudet och jag vinkade uppåt en gång. Nu gick det ganska sakta. Men jag tänkte nog ändå hålla mig till min plan ett tag till. Frida framför mig i blickfånget så länge det går, inte springa om. Och det var tur det. För när utförslöpan kom drog hon iväg i ett herrans tempo. Den lilla klunga som legat så tätt ihop på väg upp splittrades nu snabbt. Till min förvåning hängde Signert och Ahlgren på i Fridas fart. Jag hamnade i vakuum men kunde istället hålla egen fart vilket resulterade i km 7: 4.23, 8: 4.23 och 9: 4.23. Lite motvind, några medlöpare som drog ifatt, om, och släppte om vartannat. Jag klarar ryckig löpning rätt bra, men nu hade jag utrymme att bestämma så då lät jag de andra hålla att stöka bäst de ville. Min kompis Jens kom körande på väg hem från jobbet och ropade -Heja Rasse! Tänk att få support även på bron. Vid kilometerpassering 9 synkade min klocka på metern när och lugnet att kunna lita på den infann sig. Perfekt snittfart, perfekt första mil (just under 44 min), perfekt allt! Andra vätskekontorollen var vid brofästet på Ölandssidan. Ingen anledning att ens fundera på att stanna där heller. Apelsinsaften (toppad med en skvätt Redbull för koffeinets skull) smakade helt okej trots Rebullen. Och det fanns massor kvar i flaskan. I Färjestaden jublades och applåderades det. -Heja RAZ och -Heja Rasse hördes från båda sidor av publiken där. Jag har inte sprungit många lopp i mina dagar men sådan support hade jag inte förväntat mig! Jag luftapplåderade lite tillbaka. Fältet var nu rejält utsträckt och någon mer klungbildning var inte att förvänta sig. Tyckte det såg ut som det strulade i vätskekontroll nr 3 för Signert. Jag gled upp jämsides och Nygren lyckades knäppa en bild på oss båda!

wings06

Signert och jag! 

Tänk vad kul att vi springa lite ihop, även på ön. Vi som inte ens hade träffats IRL innan startfållemötet. Och nu racade vi söderut mot klockan, mållinjebilen och oss själva.

Efter någon kilometer med Ahlgren och Signert kände jag ändå att Fridas rygg förfarande var nåbar så jag lämnade dem sakta med säkert bakom mig. Kompispsykningarna duggade tätt nu! I efterhand fick jag även se att de fotat min rygg med kommentaren ”Det här var det sista vi såg av @raznu , vid 15km.”

wings07

Razrygg.

Hehe. Jaja. Så kan det vara. Jag drog vidare mot mitt mål. 45, here I come! Andra milen gick otroligt lätt. Jag fattade inte hur jag inte ens var andfådd när jag kollade på klockan. Ca 1.27. Dvs andra milen på dryga 43 minuter. Så skönt. Kanske skulle det här gå vägen. Nervositeten låg där och lurade ändå. Men jag hann med att njuta ändå. Så här lätt är det att springa. Jag är gjord för det här. Började närma mig 25 km och där stod kompisarna (igen!) och hejade glatt!

wings08

wings09

Tackar för support på mitt sätt. Eller som fotografen skrev. Här är du med din jävla flaska under armen.

Någonstans efter det drog det till utav bara helvete under foten. Sendrag deluxe, kramp, va fan är det!? Det stramade och gjorde så ont att mina första tanke var att nu lossnar foten. Alternativt att en benbit sticker rakt ut under foten och det är den jag kliver på. Den andra tanken som kom var att jag tänker fan inte bryta för det här lilla. Är det kramp går det skaka loss. (Som om jag någonsin hade skakat loss kramp/sendrag i farten…) Jag sprattlade med högerfoten så gott det gick men den kändes bara tyngre och tyngre. Jag ändrade steget och sprang på insida, utsida, häl, och framfot om vartannat. Det gick fortfarande framåt men nu hade farten sänkts till ca 4.30. Det är ju ändå snabbare än styrfart. Positivt! Smärtan varierade från nästan outhärdlig till nästan skön. Det kan ju vara drygt att springa långt och då är det bra att ha något att tänka på. Så har jag sagt förut angående om det gör lite småont någonstans. Det här var inte småont… Jag tog mig igenom stegen ändå. Bara inte foten eller benet domnar bort. Jag fortsatte. Ramlar foten av har jag iallafall ambulanser i släptåg även om jag fortfarande hoppades att de var en lååång bit bakom. De enda gångerna jag tittade bakåt under hela tävlingen var på bron. Och det var mest för att titta på ormen av löpare som ringlade sig ner från toppen. Jag ska fan inte stanna och vänta på någon jävla mållinjebil, svor jag för mig själv. Framåt! DNF is not an option!

Jag vet inte hur det gick till, men jag tror det var vid en vätskekontroll (den sista jag sprang förbi tack vare saftflaskan) som jag helt plötsligt var framför Frida. In mot Mörbylånga såg jag en tjej i knallrosa en bit ner på gatan (ettan i damtävlingen). Hon såg trött ut. Jag hade givit min Stadiumflaska en mer eller mindre värdig begravning vid sidan av cykelvägen in mot byn så nu hade jag siktet inställt på sportdryck.

wings10

Frida Södermark och jag.

wings12wings13
Vid vätskekontrollen nere i hamnen kom jag ifatt tjejen i rosa. Hon tvekade lite och dröjde sig kvar någon sekund för mycket så jag höll på att springa in i henne på vägen mot sista bordet med muggar. Jag klarade mig undan en krock (vilket hade varit oerhört pinsamt just när damtävlingen skulle ”avgöras”) men fick med mig en mugg…cola… va fan. Min lilla erfarenhet säger mig att jag för magknip av cola.. Min mage som funkar exemplariskt dagen till ära. Jag drack en stor klunk i farten ändå, slängde muggen och stapplade vidare på min onda fot. Och då! Motorcykelkamerajävel! Eftersom jag befann mig i striden om segern på damsidan fick jag sällskap av både ledarcyklist och motorcykelkamera… Jag hade velat undvika detta. Fast det blev trots allt ”bra” TV för min mamma och pappa och bror med familj som följde loppet på avstånd hemifrån. Rasmus i direktsändning på Viasat Sport. Hahaha!

wings14
Raz på TV och det va.

När Frida tagit ledningen sprang hon fram till kameran och gjorde några segerlika gester, spurtade ett 50-tal meter och frågade sedan följecyklisten (vad jag kunde höra) -Hängde hon med? (och syftade på tjejen i rosa) Nä, hon är borta, var nog svaret, eller borde varit det. Hon var rökt. Jag höll mig hela tiden lite på sidan av vägen för att inte störa alltför mycket. Foten gjorde svinont, men uppståndelsen gjorde att jag stundvis glömde bort smärtan. Jag låg några meter framför Frida så jag såg inte riktigt vad som hände, men jag tror hon saktade ner lite mer när hon insåg att det var avgjort till hennes fördel. Jag matade på. Tittade inte bakåt alls. Bara körde. Det gick ju inte fort, men jag plockade in placeringen efter placeringen. Vissa hade stannat helt, väggat, krampat ihop eller pga något annat. De var iallafall besegrade av antalet tillryggalagda kilometer. Jag sprang vidare. 35 km. Nu var det bara en mil kvar till 45! Drömgränsen! Jag började räkna ner. Oavsett hur ont det gjorde, så länge foten inte skulle trilla av, fanns en rimlig chans! Jag var nu ganska törstig och det började bli varmt trots lätt motvind. Där stod Benny från Katrineholm (som har sommarstuga längre norrut på ön) och hejade. -Heja Raz, det är bara 700 meter kvar till nästa vätskekontroll. Du ser stark ut! Återigen.. vilken grym support! Även de jag sprang förbi mot slutet gav uppmuntrande uppmaningar om att bara köra. Det var nästan surrealistiskt att jag var ute och sprang på södra Ölands odlingslandskap. Närmare dröm kan man knappast komma. Vid 42 km tog jag mina enda gå-steg. Jag svepte en mugg sportdryck och sprang sedan vidare med en mugg vatten i andra handen som jag sedan hällde över mig. Det är ett bra knep jag har. Vatten över huvudet gör mer nytta än att skalpa runt i magen när det var så ”kort” kvar. Marathon passerades på lite under 3.07 (jag har marapers på 3.27-nånting från Skövde 6-timmars, det säger väl kanske mer om hur sällan jag springer tävlingar än om hur mycket jag förbättrat mig). Nu är det ultra! Ropade jag till killen jag sprang förbi efter 42,5 km. Klockan visade nu lite för lite, vilket är jättebra. Jag kunde lite på att om jag nådde 45 på den så skulle det vara 45. Mellan 43 och 44 kom banans enda backe. 27 höjdmeter… Jag segade mig uppför landborgen och tänkte att efter den då är det jävlar spurt! Jag kunde höra tutande och ståhej bakom mig och förstod att det var mållinjebilen med följe som närmade sig. Jag tittade inte bakåt. Plockade en till placering den kilometern. -Du ser stark ut, kör nu! En skarp högerkurva senare var det dags för 45:e kilometern. Eriksgata! Jag släppte allt. Gled förbi en till, som jag i efterhand fick veta var ortopedläkare. Han tyckte jag hade ett lätt, fint steg för att ha sprungit så långt, sa han sen på upphämtningsbussen. Måste ju ändå vara ett bra betyg med tanke på frakturen… I 4.10-tempo susade jag fram och funderade på var den där 45-skylten jag drömt om var. Där var den! Eller… nä, det var en vit postlåda på en pinne. Skylten fanns inte! Den kanske hade blåst bort. Men klockan hade tickat över 45 km. 45!! Tittade fortfarande inte bakåt. Då kom en cyklist upp bredvid mig och sa att jag måste hålla höger för bilen med mållinjen är på väg ikapp och den har läsaren på sin högersida. Jag sneddade över gatan i fortsatt nästan samma tempo, sisådär 4.15. TUUT TUUT, nu kom bilen. Jag tittade inte bakåt. Jag höjde bara vänsterhanden med ”hornen” upp i luften och saktade ner när jag hörde en röst som sa att det var över. Vilken lättnad! Drömgränsen nådd, ingen DNF, och foten satt kvar!

wings15

Dark Trail Runners – tuffare än benfrakturer! 45,42 km på 3.21.00. Horns up!

En kort stund senare kom min support-possé åkande i bil. De hade kökört efter mållinjebilsföljet.
-Vi tror att det bara är femton kvar. Det hade jag inte tänkt mig. Topp 50 kanske i bästa fall.. Efter en alldeles för lång väntan kom bussen som plockade upp löpare för att köra oss tillbaka till starten. Vinnarbussen! Den sista kvar på ön. Den plockade upp resten av framförvarande tävlanden så när som på vinnaren som fick lyx-transport tillbaka. Bussresan var seg och nästan jobbigare än loppet. Men jag hade sällskap av Signert och några andra pratglada löpare längst bak i bussen. På Larmtorget var det nästintill folktomt. Nja, inte riktigt, men bra mycket mindre folk än innan start. Festen var över. Det var inte för oss, de sista 30 som loppet anordnats. Det var för ryggmärgsforskningen. Och alla de där som kämpat sig över bron och lite till. De här sista tokarna på banan var inte viktigast. Och det förstår jag. För utan alla de där andra hade det inte blivit något lopp. Jag haltade rejält nu och kunde knappt stödja på högerfoten. Efter att bytt om, ätit två små lådor pastasallad och snackat lite skit blev jag upphämtad av min privata support. Utan dem hade allt varit så mycket jobbigare. Nu hade jag istället blivit behandlad som en kunglighet.

wings19

13:e plats!! (12:e plats! Blivit uppflyttad ett pinnhål!) https://results.wingsforlifeworldrun.com/se/sv/2015 (sök på Kalmar-Öland)

wingsmap_raz_small

Den lilla kartan.

wings20

Diplom. Tack Colin.

Foten rodnade lite uppepå framtill. Dagen efter åkte jag tåg hemåt. Det första tåget var lite sent så jag fick springa i trappor på Linköping C vid tågbytet och det var inte alls skönt. Varvade högläge, voltaren gel, heatlotion, tigerbalsam och ice power de kommande dagarna. Och efter att ha kravlat mig fram och tillbaka till tvättstugan på onsdagen bestämde jag mig ändå för att kontakta vårdcentralen på torsdagsmorgonen.

Jag fick en tid 10.45. Läkaren klämde och kände, kittlade och tryckte. Jag förklarade vad jag hade gjort. Det slutade med att hon skickade mig på remiss till röntgen. Jag haltade dit. -Remissen har inte kommit än, du kan vänta här så länge. Nu i väntrum nr två för dagen. Det plingade tydligen till i inkorgen ganska omgående så jag fick betala och går till väntrum tre… En stund senare fick jag foten röntgat och blev tillbedd att vänta samma väntrum som innan igen. Fast jag räknar det som väntrum fyra för dagen. Ytterligare en stund senare kom den någon som sa att jag skulle få prata med röntgenläkaren fast först få vänta i akutväntrummet (nummer fem för dagen). Därute var det nästan fullt. Det hann bli tomt, och fullt igen, innan jag gick och frågade om mitt ärende fallit mellan stolarna. Det kunde ju ha hänt eftersom jag blev utslussad dit inifrån sjukhuset och inte kommit den vanliga vägen. Nä, det var bara väldigt mycket att göra tydligen. Tre och en halv timme i akutväntrummet blev det till slut. Nu var klockan över halv fyra och jag hade kommit till vårdcentralen kl 10.35. Seeeegt. Och hungrig, törstig, uttråkad. Jobbigare än att springa loppet? Definitivt! Jag blev inledd till gipsrummet! -Du vet att du ska gipsa va? -Eeh, nä? Jag har inte fått träffa läkaren. -Aha, men du vet att du har en fraktur i högerfoten? -Va? Nä, ingen har sagt någonting. Jag har inte träffat läkaren… Syns den på röntgen? -Ja, jag ska skriva ut den åt dig sen. (Tur det tänkte jag, annars hade jag nog nästan blivit arg. En fraktur som inte syns, finns inte…) Fick halva benet gipsat, en urlöjlig gipssko, och kryckor. Till sist kom läkaren in och inspekterade sina lakejers gipsarbete och sa att det förmodligen blir 2-3 veckor veckor med gipset och att jag sedan blir kallad till ortopeden för uppföljning, röntgen igen eller vad hon nu sa. Jag kunde belasta foten lite mer när gipset stelnat helt efter ett dygn.

Klockan 16.30 styltade hemåt i scrubs-liknande, gröna byxor fast i någon form att pappersmaterial…. Lars och Therese kom och mötte upp efter att jag skickat ett dramatiskt sms om att jag ”gick” hem från akuten utan byxor.

Jag är än så länge inte alltför nedslagen. Jag är dessutom nästan löjligt nöjd med min insats i loppet. 45 kilometer och plats 13,  med en fraktur i foten halvvägs kan inte annat än anges som succé!

På fredagen gick jag ca 2 km med kryckorna. I lördags cyklade jag 26 km jättesakta med joggsällskap och igår blev det 31 km cykel i vanlig transportfart. Jag har en enväxlad Kronan så det krävs inga större hastigheter för att det iallafall ska bli lite arbete för kroppen.

Och ja. Det var jobbigare att skriva det här än att springa loppet. Och då har jag inte ens redigerat bilderna än… Jag orkar inte kolla stavfel och glömda ord. Tvättning pågår och tvättstugan ligger över gården en trappa ner. Cardio!! Eller kryckintervaller. Eller nåt sånt.

DNFisforquitters666

DNF is for quitters!

Tack för mig.

 

 

Och nu blir det kartporr!

Katrineholm 20150101-20150421

Även om jag har mina favoritvägar blir det en del avstickare då och då… Så här mycket har jag täckt upp av hemmakartan i år.

STHLMrunmap

I Stockholm har det blivit ett backbass i Nyckelviken (Nacka), en maratonjogg runt stan, Adidas Energy Takeover STHLM och en sightseeingrunda i Boo.

GCrunmap2015

Bästa löpningen hittills i år var nog ändå på Gran Canaria. Varm luft, kall öl och pool. Som det ska vara.

1802 kilometer and counting…

 

Mars 2015: 500k [en påse blandat]

500mars

Månaden innehöll högt och lågt kan man säga. Lyckades skrapa ihop 15 kilometer baklängeslöpning sammanlagt, en marathonjogg runt Stockholm och ett efterlängtat backpass i Nacka. Men efter att jag varit magsjuk helgen 21-22 tappade jag det mesta. Inga skor kändes sköna, knappt ett enda steg kändes avslappnat och lätt och psyket var i fritt fall. Jag har matat på ändå. För det är en få saker jag klarar av. Igår kväll under månadens sista skälvande timmar kände jag ändå lite hopp igen. Jag joggade i sakta mak och liksom bara väntade på att klockan skulle ticka upp i 500 km när jag mötte Branislav som var ute och ”ultra”-tränade inför UTMB. Jag frågade vilket tempo han höll och han svarade ca 5.30 (m/km) så jag rättade mig efter det. Fyra kilometer pratstund senare lämnade jag av honom hemma hos sig och jag släppte på steget lite igen. Och där var det. Det där lätta, trippande flytet. Även fast det inte var helt hundra i varken kropp eller huvud så kändes de sista sju kilometerna lika korta som de gjorde i början av månaden. Hoppas, hoppas detta håller i sig nu. Jag börjar april hårt, med en vilodag!

Sightseeingmarathon i Stockholm

sthlm21kmara

Gärdet. Jag hade för mig att det var en smal grusväg här, men monstermasken måste spelat mig ett spratt på Stockholm marathon… Slakmotan märkte jag dock inte av då, trots att detta är just innan 21k på officella marathonbanan. Lite mindre tunnelseende den här gången.

feather4backa

Förra veckan kom leveransen av mina nya Adidas Adizero Feather 4. Mina 44:or väger 180 gram styck och de kändes bra i passformen från början. Visst, lite måste de springas in men andra rundan i dem blev 30 km och tredje marathondistans (42,2 km) så vi kan säga att det är fixat nu.

42ksthlmmars

Jag drog iväg tidig förmiddag. Ganska planslöst egentligen, förutom att jag försökte hålla hyfsat låg hastighet. Det fungerade utmärkt för 5-6 km men vid Stadsgården var det slut på lugnet. Förbannade finska färjefyllerister gick 4-5 i bredd på gångvägen som rymmer 2-3 i bredd som max. Jag fick hoppa ut i cykelfilen och köra superrusher när det blev luckor mellan cyklisterna. Efteråt tog det ett tag att lugna ned sig. Strandvägen var också jobbig med allt folk. Väl ute på Djurgården slappnade jag av igen. Kilometerna flöt på och jag loopade Vallhallavägen-Karlavägen och vidare nordväst. Vasastan var snabbt avklarad och någonstans här fick jag börja hushålla rejält med medhavda hallonsaften. Hornsberg var fint och efter några backar var det dags att passera Västerbron. En skön svalkande motvind mötte mig men steget kändes fortfarande lätt. Vid Årstaviken var det packat med folk som gick, cyklade och joggade. Jag kryssade mig fram med lätthet även här. Sprang om några stycken. Önskade nästan att de kunde se min klocka så de fick reda på att jag sprungit över 35 km. Men de tankarna gick snart över i fantasier om mat. Nu var jag hungrig och bestämde mig för att försöka avsluta i Sjöstan så nära Max som som möjligt. Sickla hade också varit ett alternativ men eftersom det passade nästan löjligt bra med dryga 2 km till marathon från Henriksdalsbron fick det bli det första alternativet. Först köpte jag en Zingo på Coop sedan åt jag ett Originalmål på Max. 71:an tog mig hem till mamma och pappa igen efter det. Solen sken och de cirka fem plusgraderna gjorde att det faktiskt blev en helt okej lördag i Stockholm. Att jag sprang ett milslångt backpass i min favoritbacke i Nyckelviken kvällen innan kan vi prata om någon annan gång.