Etikettarkiv: marathon

Så var det dags för Skyltmannen av få lite ledigt.

Berlin med världens bästa människa. Förra gången vi var här sprang hon och jag hejade. Denna gång springer jag också.

En av de bästa grejerna med Berlin marathon är uppladdningen. Öl, öl ,öl, döner, öl, döner, öl ,öl, öl, öl, döner osv. :-) Det både lugnar sinnet och fyller depåerna på en och samma gång. Fantastiskt.

Och en annan jättebra för att lugna tävlingsnerverna var frukostjoggen dagen innan raceday. Vi joggade i grupp (vet inte exakt hur många men säkert 6000-10000) från Charlottenburg till Olympiastadion. Mäktigt!

Jag ska fatta mig kort om själva loppet. Hade hamnat i grupp E på grund av att jag seedat mig från en marapassering från Skövde 6-timmars 2014. Detta var första ”regelrätta” försöket på marathon för min del. Jag har sprunigt Stockholm i maskeraddräkt en gång och själva distansen ett gäng gånger då jag passerat på olika ultror. Men nu! Nu gällde sub3 or bust! Brons-, silver- och guldmål är inget för mig. Det ser jag bara som grader av misslyckande.

Starten gick och hittade inte en enda farthållare. Det fick bli slalomlöpning första 15 km då jag startat ihop med löpare som inte alls hade samma tidsmål som jag hade. Passerade 3.30-gruppen som var som en vägg av löpare. Drog på lite snabbare än tänkt men det gick så himla lätt. När jag nådde 3.15-farthållarna hade jag inte en tanke på att sakta ner än.

Halvvägs klockade jag in på 1.28 nånting. Enligt mitt analoga-pacearmband låg jag runt 2 minuter före plan hela den milen som kom. Fötterna och benen gick så lätt. Jag växlade några ord med löpare jag kände igen på väg framåt. Jag hade en, endast en, mindre bra kilometer mellan 28-32 nånting men tog en energishot som delades ut och sedan glömde vad jag tänkt på. När det var fem kilometer kvar mös jag inombords och kunde slappna ännu lite mer. Räknade lite i huvudet om 2.58 skulle gå att nå, varför jag nu skulle gå för det. Men jag besämde mig iallafall för att taktikvila nästsista kilometern för att ösa på sista då detta knep skulle ge mig fler sekunder till godo än om jag börjat långspurta. Det kändes som jag flög igenom Brandenburger Tor och målet kom åkande mot mig. Kollade inte klockan då förrän jag passerat mållinjen och där stog 2.57-nånting. Det gick så lätt! Från start till mål var som att knäppa med fingrarna en gång. Lättnad och glädje. Jag kunde ge mig själv godkänt.

Efter tre-fyra alkoholfria Erdinger plockade jag upp min medtagna persbärs. I collaget ovan syns jag även dricka min efterlängtade champagne till frukost dagen efter. Den hade jag suktat efter flera dagar innan.

Och jag har förstått att jag, i egenskap av Skyltmannen, var lite saknad på Lidingöloppet men ni får skylla på ”SPRING SJÄLV DÅ!”-folket. ;-) Jag sprang lite marathon…

Tack för alla glada tillrop. Och trevligt att träffas Stephanie, Jonas, Daniel, Bengt, Niklas, Elin, Fredrik, Lars-Åke, Marcus, mfl. Go Lonesome Runners!

Idag är det vilo 67 för året. 4189 km löpta.

Over and out.

 

EDIT: Läs Therese inlägg här. Om Berlin och ett gäng andra lopp jag hejat på!)

/Raz

Gruppjogg

Therese har en egen träningsgrupp på Facebook! ”Träning inför Stockholm Marathon 2017 – Katrineholm” heter den, men alla som vill jogga är välkomna. Distans och fart anpassas efter de som är med. Gemensam jogg alltså!

Man behöver inte ha siktet inställt på Stockholm marathon för att vara med. Jag och hunden Clifford är till exempel inte anmälda till Stockholm.

Ibland är det sol. Och jag hoppar.

Ibland är det snö. 

Ibland ännu mer snö! Och jag hoppar. 

En gång var det sol, på Gran Canaria! Uppslutningen var ju inte lika bra 400 mil sydväst om Sverige… Men ändå!

Sol på hemmaplan. Shortsväder!

Och så hoppar jag lite. Clifford bryr sig inte.

Vackertväderlöpare på väg!

Mer mulet, fast glatt humör.

Det är fint att jogga i grupp när det är sol.

Eller julafton! Och sol! Och tomeluvor! Och shorts!

Än så länge har jag klarat mig från långbyxor den här vintersäsongen och hoppas kunna rida ut hela vintern i shorts. Den som vill se mina bara ben live, eller jogga med oss i Katrineholm är välkommen att kolla in Träning inför Stockholm Marathon 2017 – Katrineholm på FB. Therese styr upp denna grupp på ett föredömligt sätt.

/Raz

Hejat mig hela vägen till senaste numret av Runners World!

runners_world_sweden_rasmus_raz_raznu_bild_skylt_hejar

För vi är Dark Trail Runners, och vi är överallt! :)

runners_world_sweden_rasmus_raz_raznu

Det är den här ni ska plocka upp i butiken eller bläddra till sidan 36 om ni redan fått den i brevlådan.

Jag har hunnit med att skylt-heja på några fler lopp sedan intervjun gjordes. Det har blivit  Söder runt (Stockholm), Å-loppet (Eskilstuna), Eskilstunaloppet by night, KK-joggen (Katrineholm) och Midnattsloppet (Stockholm).

Och till alla de som mer eller mindre skämtsamt (mest på skämt såklart!) har kommenterat mitt hejande med ”Spring själv då!” vill jag berätta att jag gjorde comeback efter skada och rehab i över ett år med att jogga Ultravasan 90 km. ;)

Det är roligt att springa!

/Raz

 

Å-loppet Eskilstuna: det är hÅrt att va´suppÅrt!

big_ass_skylt_eskilstuna_a_loppet_raz_dark_trail_runners

Gick i valet och kvalet på om jag skulle åka med Therese (och Malin) till Eskilstuna men regnvädret öppnade upp med extra bra skyltmöjligheter. Therese kläckte ”flyt”-grejen och då var det bara verkställa ”enmanshejarklacken” som någon sa på internet.

skyltverkstad

En vattensäkrad skylt krävde lite mer verkstad än tidigare. Trälim och superpacktejp fixade jobbet!

vilsta_view

Efter en mer eller mindre rask (okej, lite Turf på vägen) var jag på plats på planerat ställe i höjd med Vilsta där löparna skulle passera på andra sidan innan de möttes av mina hejarop.

big_ass_sign_dark_raznu

Med min big ass-skylt syntes jag en bra bit. Det märktes också att jag hördes! :) :) Vad det är roligt med löpare och motionärer som uppskattar publik! Till och med folk med lurar (varför har man ens under lopp?) plockade nyfiket ur dem för att höra vad jag gormade. Therese kom springandes supermycket tidigare än förväntat och jag fattade ingenting! Var de så få sprang?! Nä, hon hade öst på som hon aldrig gjort förut. Jag tog i från tårna och skrek HEJA DARK TRAIL RUNNERS! HEJA THERESE! HEJA THERESE! HEJA THERESE! Rösten höll inte alls lika bra som den hade gjort med öl i strupen men jag gjorde vad jag kunde. Hon drog förbi och jag kunde återgå till att tjoho/peppa/pusha resten av deltagarna. Det regnade på rätt bra ett tag mot slutet. Men med gummistövlar, regnrock och vattensäkrad skylt kommer man långt! Blev igenkänd från både maran och Göteborgsvarvet! När hela fältet hade passerat väntade jag mig en följecyklist (som det brukar vara under motionslopp) men den lös med sin frånvaro. När jag gick tillbaka de ca 3 kilometerna mot stan höll funktionärerna på att plocka ner snitslarna.

Det blev en kul dag! Men loppet som sådant var inte jättebra arrangerat tyvärr. Inte en enda bajamaja, inga ombytes/duschmöjligheter efter loppet. Gymmet som erbjöd toalett och ombyte innan stängde endast en timme efter start. Ganska tajt med tid för en kvartsmara alltså. Men det är ju inte deras fel utan arrangörens. Det fanns heller inga kilometerskyltar längs banan?! Löpare frågade mig hur långt det var kvar. Det borde ju vara hyfsat lättordnat kan tyckas!

Therese persade stort med 1 min och 23 sek på nya tiden 55.51 på kvartsmara (10549 meter). Vårat sällskap Malin sprang även hon urbra på en tid på ungefär 53 minuter. Jag är imponerad.

Väl hemma öste regnet ner men det gjorde inte så mycket för jag behövde ladda om för att klara av min egen löpning. Lite chips, chokladboll, godis och ett gäng glas mjölk senare avtog regnet och jag drog iväg på rehabjogg i ”måttligt” tempo som jag sagt innan.

sen_mil_raz

Min kropp trivs den sena timmen och trots att jag inte vågar belasta foten till hundra procent flöt det på hyfsat lätt.

Over and out!

/Raz

Bakslag… och Global Running Day!

globalrunningday_raz

Happy Global Running Day!

Efter rundan på söndagen efter Göteborgshelgen började jag känna av foten rejält igen… Det gick så långt att jag fick besöka sjukgymnasten för att reda ut symptom och känningar som uppenbarade sig som surr eller pirr i området kring frakturen. Det är nog inte alls så farligt som jag först trodde att det var. Hela jag går in i chock när ser hur löpningen rinner mig ur händerna (fötterna). Jag vilade söndag, måndag, tisdag in i denna vecka och imorse testjoggade jag 3 km med Therese (idag är det Global Running Day!) och nyss betade jag av 7 km i sakta mak. Bromsade en hel del då övriga kroppen vill mer än vad foten klarar av för tillfället. Det var iallafall härligt varmt. Äntligen.

Nu får jag modifiera rehabtrappan lite igen. Återstår att se på vilket sätt.

Vi ses i Stockholm på maran! Jag hejar!

 

Berlin – support

ormen

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

0700

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

30k

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

heja

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

routemap

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

dunkd

Löparmat.

doner

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

standstill

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.

Hypen från fornstora dagar.

hyper4

Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).

hyper4_1

Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?

hyper5_4

Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.

hyper6

6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!

Doften av tartan! [och en liten halvårssummering]

tartan_in_the_morning

Åter på Backavallen för en kort (5 min) rehabjogg. 

Det här året började superkanon med löpning i vintervärmen på GC redan i januari. Sedan dess har det varit lite si och så.  Några veckor efter maratonjoggen runt Stockholm solo blev jag magsjuk och jag tappade mycket, framförallt steget. Det blev sig inte likt helt enkelt. Psyket ramlade även det ner i källaren. Jag fick kämpa. Jag tror i och för sig inte det hade någon bidragande orsak till frakturen i foten under Wings for life, men nu har jag iallafall fått ett långt break från löpning och chansen att få börja om från ”noll”.

Har inte funderat ut vad jag kan ha för årsmål, eller om jag ska ha något, men eftersom antalet vilodagar har skjutit i höjden kanske 3650 km på så få löpdagar som möjligt kanske kan vara något? Fast nu ska jag först och främst köra rehabtrappa, förhoppningsvis, bara uppåt!

1932 km löpning årets sex första månader med 80 vilodagar

 

Statistik – en månad utan löpning

Efter de dagar med foten i högläge och i princip helt utan fysisk aktivitet startade jag med kryckgång och cykling. Efter åtta dagar med gips tyckte ortopedläkaren att det var onödigt att jag skulle ha det så det klipptes upp omgående. På röntgenbilden han visade på datorskärmen syntes frakturen tydligt. Jag fick gå, men skulle använda kryckorna om det kändes jobbigt. Lättare sagt än gjort då jag var inbokad som support både på Göteborgsvarvet och Stockholm marathon. Jag skippade att släpa på kryckorna helt enkelt. Det var rätt beslut. Jag hade nog inte klarat fem minuter med kryckor bland folk, varken på tåget, nummerlappsmässan i Gbg eller på spårvagnen och framförallt inte i Nordstan…

De kilometer jag har haltat runt dessa supporthelger är ej uppmätta men låt säga att det blev ca 3-5 km per dag, lågt räknat. Detta i lååångsamt tempo med många pauser.

Nu känns foten lite bättre och idag vågar jag sätta ner den platt mot marken, och känner inte alls samma smärta som jag gjorde för några veckor sedan. Endast en kväll efter shoppingrunda i Stockholm svullnade den lite igen och gjorde ont. Det avhjälptes med två alvedon. Jag har inte petat i mig med än 7-8 alvedon under hela tiden. Fast det är svårt med smärtor och smärttrösklar. Alla har olika, och jag har erkänt hög tröskel. Inte alltid bra. Men nu sticker det bara lite i fotens mjukare delar under främre delen när jag pressar neråt försiktigt. Det är nog bara för att det är en oanvänd del. Som när en kroppsdel har domnat och återkommer till liv. Det gör inte ont där frakturen sitter. Bara om jag råkar trampa ner för hårt mot den. Eller ont gör det inte då heller. Det ilar lite, eller bränner. Det är som sagt svårt att sätta ord på smärta.

Cykeln har blivit räddningen då jag inte tycker om gymmet alls. Har bara utnyttjat två av tre provträningstillfällen. Mer vet jag inte om det blir. Först var jag inne på att köpa månadskort alt. sommarkort men jag hatar verkligen miljön så jag skippar det. Crosstrainern var okej, men det är inte värt så många hundralappar för att vara på ett ställe jag avskyr. Jag sätter mig på cykelsadeln ute istället. Det ger både frisk luft och brända kalorier! Tyvärr gör det inte alls samma för huvudet som löpning. Det är där det börjar tära som mest nu. Jag lyckas hålla vikten i och med att jag cyklar. Trots att jag släpar runt på min oväxlade Kronan med ett stort tungt lås på pakethållaren är det för lätt, huvudet får helt enkelt inte sitt…

cykel3

516 km 8 maj-2 jun. Inkluderat en vecka med gipscykling, två tillfällen på gymmets crosstrainer och två km kryckgång. Ej inkluderat sightseeing-, support- och shoppingpromenader.