Etikettarkiv: depression

Midsommarens bästa

majstang

Avslutade fredagens tvättstugeintervaller med en rejäl majstång i stenöknen vid logistikcentrum. Det ser hyfsat lättsprunget ut vid första anblick men när man väl är ute och trippar runt bland sprängstenen är det klurigare att sätta ner fötterna rätt. Än mer utmanande att springa ett motiv. Nöjd!

dubbel_hopp

Innan dess hade jag sprungit en femma med Therese.

femma

Och en lite snabbare. Längesen jag avslutade någon runda med 3.54, 3.44, 3.36.

enkelhopp

Två dagar innan midsommar joggade jag lätt 15 km i 4.25.

Och två dagar efter midsommar blev det 15 kilometer regnjogg med Therese.

Och sämsta: Här om dagen kom dippen och bakslaget. Depressionen tog över och samtidigt började jag känna av foten mer igen… Det blev sega 15 km på stapplande ben och psyket under ytan. Nu väntar jag hem lite ny merch och hoppas kunna jogga med lätta fötter idag igen. HOPPAS!

En mil om dagen i sex år!

6years

22121,5 km på 2191 dagar. 10,09 km löpning per dag i snitt. Bara utomhus räknas. I sex år! 

Den 6 januari 2010 joggade jag 6 km på 40 min (6.40/k) efter att ha haft ett uppehåll på ca en månad då jag, i början av december 2009, blev påkörd av en bilist (för andra gången!) när jag cyklade. Läkande spricka i revben, som fortfarande värkte och allmänt seg känsla. Vilken comeback! ;)

snow_forr

Snölöpning anno 2010.

Video från 8 februari 2010. Bonuspoäng till den som gissar rätt på platsen där den är filmad)

Jag började inte direkt från noll 2010…

Bloggen 1 maj 2007: ”Igår fick jag spelet totalt och…

…sprang 13(!) varv runt Långsjön! Ca 21 km! Målet var att klara av 10 varv på en gång innan midsommar. Så nu vet jag inte riktigt vad som blir nästa mål? Några förslag? Hur som helst kändes det grymt att klara springa så långt utan att bli utmattad. Uppförsbackarna kändes som planmark och efter varje nedförslut var jag helt utvilad. Snacka om flow!”

(anm: 21 km var inkl. dit och hem från min dåvarande bostad i Nacka. Ett varv runt Långsjön är i underkant av 1,5 km.)

Och 6 oktober 2009: ”… har lite funderingar på att slå juni-löpningen som landade på 190km fram till midsommar och några få mil till veckan efter. Vi får se…”

Jag sprang alltså en hel del redan innan, men jag tyckte det vore kul att veta hur mycket det verkligen var. Nu kan jag stolt meddela att jag springer en mil om dagen!

kondi

Take that depressionsjävel!

 

Jag finns på Jogg och Runkeeper för den som vill följa.

jogg_prof

 

7-milavecka!

fin70

Jag gick ut med en tanke om att 18,3 km (på 85 min) vore grymt då jag skulle ta mig till en första 7-milavecka på mycket länge. Så jag sprang på lite i början och kunde avstannande konstatera att jag lätt skulle nå dit. Firade med att ta ett ärevarv på Backavallens tartan där rehabtrappan tog sin början.

70 km! Det är ca 60% av fjolårets snittveckomängd på 115.

Andra 85:an i rehabtrappan är alltså gjord och foten känns lite, men känns ändå mer okej än för två veckor sedan. Jag kan slappna av lite när jag springer nu. Dels för att fötterna trummar på själva och dels för att längderna på rundorna börjar bli sådana att jag börjar känna mig nöjd när klockan säger stopp. Uppåt, framåt!

 

The sun always shines on BV

Backavallen, huvudläktaren i bakgrundenAndra tjugominutaren i rehabtrappan gick trögt, i huvudet. Men trots motvind i själen seglade jag 4,56 km (4.23/k) utan någon större ansträngning. Jag skulle bara behöva vara igång längre tid… Astman fanns där men i mycket mindre grad än under tidigare rehabpass. Solen bröt igenom molnen och det var, för den här sommaren, kanonförhållanden.

Apropå värme så blir det svårt att stå emot att springa fritt på Gran Canaria. Återstår att se om jag klarar det eller om jag ger med mig mot mitt svaga psyke. För utan pannben i löparskor är det lätt att bara ”råka” springa en mil eller två. Eller tre.

Bild till varje uppladdat pass?

Spring! (@raznu)Svar: Ja! Jag ska förklara varför. Nu när jag endast får ”nudda” vid löpning och lider av grov abstinens från långa sköna löprundor försöker jag med alla medel mjölka ut så mycket som möjligt varje gång jag joggat lite. Att stanna kvar på Backavallen en stund efter rehaben och knäppa några bilder gör att jag upplever träningstillfället som lite längre. I början när jag körde 5 minuter jogg tog fotostunden längre tid än själva träningen. Idag har jag joggat min andra kvart i rehabtrappan och tack vare att jag fixade några foton efter fick jag känna tartan-doft mer än en halvtimme! Ja, det går att bara cykla ner och bara lukta (som Ferdinand). Men det är inte samma sak. Det krävs lite puls/svett också! Då blir jag tillfälligt lugn i huvudet.

 

Ett steg framåt, två tillbaka…

backa_schema

I morse när jag gick upp ur sängen gjorde det ont i foten (tån)… Dags att backa med andra ord. Vilar från dagens planerade 15-minuterspromenad och ser hur det känns imorgon. Tålamod är inte min grej och psyket inte min vän… Men jag är så illa tvungen. Till råga på allt så är det perfekt löpväder ute.

run_through_hell

Tänker positivt på mitt sätt.

Känslan – och varför.


9 minuter in i videon som svaret på frågan ”Why do it?” -”It makes me happy. It makes me feel normal and whole.” och fortsättningen ”As long as I´m running, everything is fine” efter det känner jag igen. Det går inte att jämföra sjukdomar men de här orden sätter verkligen fingret på varför.

Och nu till något mycket mer allvarligt.

tabletter_cross

Anledningen till att jag springer så pass mycket är att jag är deprimerad. Jag mår inte bra, men jag mår iallafall bättre än om jag inte hade sprungit. Förra veckan slutade jag med ännu en medicin som inte fungerade mot depressionen och gjorde det i princip omöjligt att springa som jag vill. Det känns ju lite motsägelsefullt att ta något som gör att jag inte kan göra det som hjälper mig mest.
Under årens lopp har jag gått igenom Zoloft, Mirtazapin, Venlafaxin, Saroten, Voxra och Cisordinol utöver diverse ångestdämpande och insomningstabletter och sömnmedel. Ingethar fungerat. Löpningen ger alltid mest. Denna gången ska jag verkligen stå på mig och vägra mer medicin som förstör mitt liv mer än den gör nytta. Jag går hos en psykolog en gång i veckan, igen. Det fungerar så där, men jag har inte gått så länge. Min läkare slutade förra veckan utan att tala om det för mig så nu ska jag antagligen få en ny att förklara mig för. För det är just så det känns. Att jag hela tiden måste förklara mig. Bara för att jag förmodligen är en av de mest fysiskt aktiva patienter med depressionssyndrom de någonsin stött på. Just nu har jag inte mer att berätta. Jag ville bara tala om varför jag springer. Jag springer för att överleva.