SOMMAREN ÄR KORT – men maran är kortare…

Skyltmannen goes Stockholm!

På nummerlappsmässan fick man hoppa framför ett gäng kameror i Asics monter. Jag fick hjälp av dem att slänga ihop en tillfällig skylt bara för hoppet. :-) EN MARA BARA!

Lonesome Runners, Dark Trail Runners och Skyltmannen!

Kolla! Skyltmannen på film! (och jag bugar och bockar för de fina orden!)

Även om det handlar om att springa uppskattar jag folk som stannar och tar en bild ihop med mig.

Ja, jag har druckit öl. Nej, jag är inte packad. Jag forsätter bara heja/skrika som vanligt på alla löpare som passerar även om någon stannar för att fota. ;-)

Kolla vad skoj!

Och så några race reports:

Staffan klämde in mig på ett hörn. :)

MarathonMia supportade hon också (och klämde in mig på ett hörn!)

Alla som sprang är bäst! Therese, Hanna, min storebror Joakim, Elin, Lonesome Runners, Dark Trail Runners mfl! TACK FÖR ATT NI SPRANG FÖRBI!

Mvh

Skyltmannen

 

Tävlingscomeback – Ultravasan 90 2016

siljan_jump

475 dagar efter frakturen i foten var det dags att ställa sig på startlinjen i ett lopp igen. Och som jag skrev i ett inlägg för ett tag sedan gäller ”Go big, or go home” – Ultravasan 90!

bergaby

Det var mörkt men inte så kallt i Berga by kl 04. Nerverna var dock utanpå. Jag hade endast sovit 2,5h eftersom uppstigning skedde kl 00… Oavsett vad som sker skulle det bli en lång dag.

starttalt_darktrailrunners_ultravasan

Fördelen med att springa ”små” lopp är att faciliterterna räcker till. Vi kunde hålla oss varma i tältet och här på bilden ser ni faktiskt alla fyra anmälda Dark Trail Runners (och Lars som knäppte bilden)

gratomte

Eftersom jag var så nervös tog jag inga bilder förrän här, efter ca 1h 30 min löpning kl 06.30… Gråtomte med mossa i skägget på patrull ute på en spång någonstans i dalaskogarna. Jag hade redan känt att jag inte hade någon toppdag så jag slog av på takten för att få en ”behaglig” resa till Mora.

raznu_uv90_vasa

Det var nog tur det för hade jag jagat tid hade jag inte varit glad äver att hamna i tåget av 45k-löpare jag kom ifatt efter ca fem mil. Nu blev det till att bara jogga vidare i lugn och ro utan att försöka passera.

Kilometerskyltarna passerade i takt som kändes som minuter. Det rullade på. Förutom att jag stannade i depåerna och åt och drack tog jag inte ett enda gå-steg när jag väl var i gång. Sista biten var lite seg, men ändå överkomlig. Rullade i mål på 8.24.17 med över en timmes marginal till prestationsmedaljtiden. Det var skönt att komma i mål. Benen stelnade till ganska snabbt efteråt och ljumskarna hade fått jobba en hel del på de hala stigarna.

prestationsmedalj_medaljtid_ultravasan_raznu

Färdigsprunget.

asics_hypertri2_ultravasan

Som den asfaltsälskare jag är chansade jag med att köra Asics Hypertri 2 hela vägen. Det visade sig vara rätt val. Hellre lätta, sköna skor med dåligt fäste än tunga, osköna med bra fäste. Halkade runt litegrann bitvis men psyket hade inte klarat trailskor.

duschbuss

Jag mötte Lars igen på skyttelbussen till duschen. Han var på bra humör efter pers (7.37) och tog en groupie! Jag var så stel att jag knappt kom av vid avlämning vid duscharna. Efter dusch åt vi köttbullar (och hängde en hel dag i Mora) och väntade inte Elin och Therese, som hade en lite annan dag än oss.

persbars_ptsch_raznu

Passande persöl i Dalarna!

thegang_finisher

Finishertröjor x 4. Jag, Lars, Elin och Therese.

Mvh

Raz – Dark Trail Runners

tinyDTR

Pollenfritt i rehabtrappan!

rainrunner

I söndags hade temperaturen droppat till ca 5-6 grader (20 grader kallare än i måndags!) och det regnade och blåste. Jag joggade en lätt mil på lite under 44 minuter. Stor skillnad mot dagarna innan då det varit pollenfest deluxe!

Igår var det liknande väder men uppehåll! Jag beslutade mig för att köra hela 27:an i rehabtrappan rätt av, men i lugnt tempo… Det rullade dock på så lätt att första milen gick i 4.21/k och tempot planade därefter ut i ca 4.19-4.20. Jag bara flöt! Benen gick så fint mot slutet att halvmaran från 5,9 km och ”in” till 27 km gick på ett tiotal sekunder under 90 min. Och det hade funnits mer att ge!

27kmjogg

27 km, 1.55. 28 (4.16/k) Längsta rundan på över ett år!

 

Tvättstugeintervaller i rehabtrappan

13173714_10153470286130951_5110194197969324864_n

För att komma upp i lite volym utan att förta mig alltför mycket körde jag tvättstugeintervaller förra veckan. På måndagen blev det 5, 5, 7 km för att senare på kvällen jogga kvartsmara i grupp. Dagstotal 27 km, bara så där! [Foto lånat av Klas Bringert!]
laundry_intervalI fredags drog jag ihop hela summan med korta rundor. 5, 5, 5, 5, 5, 2 km = 27 km!

På kvällen var vi nere på Backavallen och hejade på löpare som sprang premiären av Katrineholms stadslopp. Och snackade skit!

Hejat lite. #jagspringerinte #katrineholm #katrineholmsstadslopp #backavallen #publik #heja #video

Ett filmklipp publicerat av Raz (@raznu)

Hypen från fornstora dagar.

hyper4

Dagen innan jag skulle vara support på Stockholm marathon gick vi (jag haltade) en shoppingrunda på Södermalm och kollade in Igor Sport. Där på reahyllan såg jag ett par röda Asics som jag trodde var någon GT-modell men när jag lyfte skon kändes det direkt att det inte var en GT! Hyperspeed 4!! Denna modell (från 2010) är numera en raritet. På lappen stod det med svart tuschpenna skrivet ”44”. Är det sant?! Ett par kvar och det var min storlek! Jag gjorde ett tafatt försök att pruta i kassan, men de var nedsatta från 1200 till 500 och det syntes nog att jag tänkte köpa dem ändå. De är ju nästan så gamla att de borde prishöjas igen. Vintage liksom. Detta är skon som fick mig att falla för lättare skor hellre än med mycket dämpning. Och dämpningen hade gjort att jag sprang till mig en överbelastning i höften pga för bakåtlutad löpning. Så man kan säga att det var dessa som räddade min löpning (och sedermera mitt liv).

hyper4_1

Racing-röda Asics Gel Hyperspeed 4 i all sin prakt. Snart dags för premiärtur kanske?

hyper5_4

Mitt första par vita 4:or i bakgrunden och ett par 5:or längst fram. Detta var innan Asics bestämde sig för att göra en helt annan, ny sko och kalla den Hyperspeed 6.

hyper6

6:orna är visserligen sköna och de har tagit mig runt både maran och Lidingö Ultra, men jag tycker de borde hållit fast vid gamla modellen och moderniserat den istället för att bara sätta ”Hyperspeed 6” på en ny modell. Men det fungerar tydligen så i skobranschen… Adidas Adios 1 någon? Jag var inte bevandrad med just Adidas då, men nu i efterhand har jag hört och läst mycket om just Adios 1 ”som inte längre går att få tag på”. Lite samma dilemma som för mig med Hyperspeed så jag känner igen mig. Racingskor som fungerar för ultra is the shit!

Och nu blir det kartporr!

Katrineholm 20150101-20150421

Även om jag har mina favoritvägar blir det en del avstickare då och då… Så här mycket har jag täckt upp av hemmakartan i år.

STHLMrunmap

I Stockholm har det blivit ett backbass i Nyckelviken (Nacka), en maratonjogg runt stan, Adidas Energy Takeover STHLM och en sightseeingrunda i Boo.

GCrunmap2015

Bästa löpningen hittills i år var nog ändå på Gran Canaria. Varm luft, kall öl och pool. Som det ska vara.

1802 kilometer and counting…

 

Jag springer skiten ur mina skor.

feather2sole

Det kan verka som om jag borde ha en hel arsenal av superlöparskor i toppskick att välja mellan, men verkligheten är en annan. Jag har eller har åtminstone haft många skor. Flera par som står i skohyllan nu har passerat bäst-före-datum för längesedan. Och då pratar jag inte om att dämpningen dött pga ålder (händer det ens längre?) utan om att jag faktiskt sprungit skiten ur dem. Lite beroende på modell och slitagekänslighet plockar jag fram tuben med Liquisole och förstärker i förebyggande syfte. Är det en skomodell jag haft tidigare vet jag exakt var och när jag ska göra det. När en sko väl börjar spricka i meshen (det händer alla skor förr eller senare) går det att laga om man är påpasslig innan hålet blivit för stort. Det kan också gå att få till med en liten tygbit om hålet hunnit bli så stort att Liqusolen själv inte klarar av att täcka det. En tid efter att meshen börjat trasa sönder är det dags för sulorna att rasa ihop. När jag har lagt på lager efter lager med gummispackel med jämna mellanrum är det till slut ingen idé längre. Hela strukturen kollapsar och sulan blir bara plattare och plattare. Då är slutet nära. Jag klämmer ur några mil till som avsked. Det är någonstans här jag inser att jag behöver nya skor. Då går jag igenom avbytarbänken och kollar om det verkligen inte finns något liv i någon stackare där. Jorå, de där gamla NoosaFasten har ju bara hål på ett ställe… eller två. Och vips har jag hittat några mil till!

noosaslut

Så håller det på. Fast jag fönstershoppar (Windows-shoppar kanske det heter på en PC) ofta skor. I denna balansgång gäller det att kunna klicka hem ett nytt par när det är som billigast eller iallafall mest prisvärt. Eller om alla skor börjar närma sig sandalstadiet. Det har också hänt att företag och faktiskt någon privatperson givit mig ett par till skänks. Nu senast var det ju Salming Running som agerade välgörare. Race-skorna är kanonsköna, men för att de fortfarande ska vara i toppskick till Wings for life behöver jag några arbetshästar som jag vet klarar många mil. Valet föll på Adidas Adizero Feather 2, en modell med några år på nacken men det är den sko jag fått ut absolut flest mil i på senare år. Jag förvaltade kvarvarande födelsedagspengar i ett par ljusgröna (de var billigast) 44 2/3:or.

feather2x2

Trots rätt maffig dämpning, i mina mått mätt, vägde de inte mer än 213 gram per sko. Och då har jag inte kapat överflödiga bitar av skosnörena än. :)

feather2hel

Trotjänare och efterträdare, redo att springas skiten ur…

 

Älskade tartan.

backavallen20150306

Igår joggade jag ner till Backavallen och körde några varv på favoritbana nummer 4. Någonstans kring 2,5 km sprang jag in på tartanen. Det kändes förhållandevis lugnt och jag levde mig in i musiken i öronen. Shufflade alla låtar jag hittills laddat upp till Google Music, vilket är runt tusen. Mest metal av varierande hårdhet. Band som Restistance, Amon Amarth och Arch Enemy samsades med lite glammigare Maiden och tyska powersnubbarna Freedom Call. Pat Boone dök även upp med storbandscovers på Dio och Ozzy. Varven rullade på och efter någon timme började jag fundera på hur långt jag skulle springa. Bestämde mig för 30 km och susade vidare. Runt 20 började hungern ta ut sin rätt men jag hade ”gott” om dricka kvar i min medhavda flaska. Dagen till ära en blandning av päron- och svartvinbärssaft. Kolhydraterna dämpar hungern en hel del. Min mage tycker inte alls om rent vatten men kolhydratberikat (saft) går okej.

Det känns som världen rör sig runt mig och inte tvärt om. Banan kommer åkande utan att jag behöver ta i nämnvärt. När det närmar sig 25 börjar benen nästan ofrivilligt öka. Känslan är fortfarande oerhört lätt. Inte ens balladen Afraid to shoot strangers (Iron Maiden) tar udden av farten sista kilometern, snarare tvärt om. Kikar på klockan (mobilen) för att se om jag hinner under 2.08. Hur lugnt som helst. Pressar jag sista 300 meterna finns chansen på 2.06-nånting. Och visst! Stannar 30.01 km på 2.06.58.

Jag är nöjd med att benen levererar negativa splits nästan hur jag än gör. Idag var det verkligen ett sluttande plan.

Första milen: 43.35

Andra milen: 43.04

Tredje milen: 40.19 (varav sista femman på 19.21)

Idag taktikvilar jag för att det, enligt väderleksprognosen, vankas toppväder imorgon. Upp mot 10 grader och sol! Shorts igen med andra ord!

Apropå Backavallen var jag där och sprang 5 km baklänges i tordags. Makligt tempo, men skönt!