Så här går det till. Eller något åt det hållet. :-) (klicka på bilden för att se hela artikeln)

Just nu har Bredbandsbolaget problem med DNS:er och jag kan inte surfa in på Flickr, Twitter eller logga in på MSN-messenger…  Och jag har dessutom mitt mobilabonnemang hos Telenor som verkar använda samma datanät. De är ju ett och samma företag men på Bredbandsbolaget informerar man om felet, på Telenors hemsida lyser informationen med sin frånvaro trots att jag upplever exakt samma fel när jag surfa på mobilnätet. Twitter, Flickr och MSN mfl går inte att nå. BBB informerade även att problemet ska vara löst till kl 22.00 idag och sms:ar när det är fritt fram att surfa igen. Bra BBB, dåligt Telenor. På Telenor blev jag satt i telefonkö utan kötidsinformation så jag la på efter en lång stunds väntan.  Ja, just det. Jag kommer ju inte in på expekt.com heller, varken från mobilen eller datorn, hur gör jag med vm-bettingen?

edit kl 22.23: DNS:erna verkar inte var igång som de ska ännu tyvärr…

Nu har det gått ett par dagar sedan jag blev påkörd. Eller ja, ett dygn och 20 timmar sisådär. Jag har försökt att hålla modet uppe och göra så mycket som möjligt, inom rimliga gränser, för att inte tänka på smärtan och hur illa det kunde ha slutat.

Igår kväll hade jag besök av Jensa och Jenny som lyste upp min fredag med akvariefiskmatluktande grissvålar och en avtagande ögoninflammation med tillhörande förkylning. =) Just det är inget som oroar Herr Immunförsvar. Däremot har jag lite problem med magen. Hela överkroppen fick ju sig en rejäl smäll och det kan hända att tarmarna hamnat lite snett. Så länge det inte gör ont så är det nog ingen fara. Men om det skulle börja göra ont är det sjukan igen som gäller. Det har jag fått order på. Men just nu räcker smärtan i ryggen gott och väl.

Sedan är det liksom som om några leder på högersidan av ryggen ligger och skaver och knakar lite fram och tillbaka. Obehagligt. Det såg inget fel på röntgen men fortsätter det såhär måste jag nog söka för det. Usch.

Jag gillar inte sjukhus. Min tid på akuten blev som tur var kort och allt gick väldigt smidigt den här gången. När jag blev påkörd förra gången (1998) fick man inte använda mobilen på SÖS. Den här gången höll jag kontakten med omvärlden genom Twitter. Det var så skönt att få det stödet. Tiden gick mycket fortare och känslan av att det fanns folk därute som visste var jag höll hus och brydde sig om mig gör mig tårögd när jag tänker på det. Jag vet att motståndare till social media och mikrobloggande kan tycka att det är banalt och totalt onödigt att basunera ut statusuppdateringar om vad man äter till lunch, vilken väg man tar till jobbet, hur långt man har sprungit, hur mycket ens bebis väger osv. Men utan den vardagsinformationen skulle man inte lära känna människorna bakom nicken/avatarerna. Nu visste mina twitter-vänner till exempel att han den där Raz är han som målar, springer en massa eller att det är han som bakar fredagsfika varje vecka. Flera av dem har jag träffat, men även de som bara sett mig på en skärm skickade frågor om hur det gått och hur jag mår. Stöd när man behöver det. Stöd som ingen annan kunde ge mig just då. Jag tycker det är fantastiskt. Och jag vill tacka alla som hört av sig. Ni är så bra.