Ord är egentligen överflödiga. Just nu känns det skönt men det dröjer väl inte länge förrän jag börjar sakna det tre veckor gamla personliga-rekord-skägget. Apropå rekord så är längtan efter att få springa så stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tyvärr gör kroppen fortfarande alldeles för ont för att jag ska kunna börja tänka på det på allvar än på ett tag. Jag är glad att jag kunde närvara på In Flames-konserten på Hovet i fredags. Det var stort, mäktigt och grymt bra.

Hej, jag heter Rasmus. Jag är en skäggapa.

Det är rätt skönt att jag valde de här veckorna att spara till hårdrocksskägg för nu efter olyckan hade jag inte klarat av att raka mig ändå…

Här är jag idag. Nyklippt, men inte i ansiktet som ni ser.

Det man inte har på huvudet får man ha på hakan.

…odlar Razmousen skägg!