Ifall det var någon som undrade…

Såna här ord (från gårdagens Twitter-flöde) gör en verkligen glad. Jag hade i och för sig rakat av mig skägget dagen innan men jag vet ju att det finns där igen om drygt tre veckor om jag skulle vilja. Detta 22-dagarsskägg var nytt pers för mig (tror jag).  Varje gång jag låter det växa ut nu för tiden har det tillkommit fler gråa/vita(!) strån. Än så länge är det inget som stör mig nämnvärt, men helt vitt skägg är jag inte riktigt redo för än. Först måste jag persa milen, bygga upp ett eget imperium och se Amon Amarth live. Efter det kanske…

Helskägg till nån form av fransk mustasch.

Vanlig hederlig gubbmustasch till renrakad.

Ord är egentligen överflödiga. Just nu känns det skönt men det dröjer väl inte länge förrän jag börjar sakna det tre veckor gamla personliga-rekord-skägget. Apropå rekord så är längtan efter att få springa så stark att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tyvärr gör kroppen fortfarande alldeles för ont för att jag ska kunna börja tänka på det på allvar än på ett tag. Jag är glad att jag kunde närvara på In Flames-konserten på Hovet i fredags. Det var stort, mäktigt och grymt bra.

Hej, jag heter Rasmus. Jag är en skäggapa.

Det är rätt skönt att jag valde de här veckorna att spara till hårdrocksskägg för nu efter olyckan hade jag inte klarat av att raka mig ändå…

Här är jag idag. Nyklippt, men inte i ansiktet som ni ser.

Det man inte har på huvudet får man ha på hakan.

Johnnie Walker Black label och ansiktshår.

Är det bara som jag tror eller är de flesta männen i whiskyreklamerna skäggiga? Och var är alla kvinnor?? I och för sig känner jag nog ingen tjej (förutom min Malin som smakar ibland!) som dricker whirre. Motbevisa mig gärna!

…odlar Razmousen skägg!

Raz anno november 2003. Skäggig i rockbaren på Palace i Kalmar. En svunnen tid.