Inte så snabbt, inte så långt, men alldeles underbart! 24.14 på 5 kilometer. På väg upp mot milen igen. Idag kändes det nästan ingenting alls!

Det går framåt. Fortfarande inga längre sträckor men det känns bra när jag väl springer. Dagens 4 kilometer gick på 19.03.

‘Idag släppte jag på lite ytterligare för att komma närmare mitt normala steg. Precis i början känns det lite men när jag väl kommer in i steget märks det knappt att det är något som är fel! 4.31/km får ju anses som en ren seger i dagens läge.

Rehaben fortsätter. De känns men det gör inte ont! Dagens lugna 3 kilometer gick på 14 min 28 sek. :)

Jag hade fått tillåtelse att springa 1,5-2 kilometer av min nya sjukgymnast, som verkar väldigt vettig för övrigt. Om det gjorde ont skulle jag sluta, men det gjorde det inte! Det enda som störde (vilket kanske var bra) var att jag hade satt på mig underställsbyxorna bak och fram så de åkte ner över låren var 200-hundrade meter eller så. Nu så här efteråt känns det lite i höftpartiet men det gör inte ont. :)

Jag var hos sjukgymnasten som konstaterade att nån muskelgrej i höften var spänd så han rekommenderade akupunktur. Fyra nålstick och 20 minuter senare hade jag fått min första behandling av den typen i hela mitt liv. Nu är det ju inte så att jag tyckte behandlingen som sådan var det viktigaste utan att få konsultera med en utbildad människa om huruvida det är farligt att springa i mitt tillstånd. Går det bra trots smärtan? Visst, det går bra att springa om det gör ”hyfsat” ont, fick jag som svar.Vilket ju som alla vet är en väldigt subjektiv definitionsfråga. Men jag tog honom på orden och begav mig ut när jag kom hem. Det gjorde faktiskt ondare än innan till en början men jag försökte springa så normalt som möjligt även om benet liksom vill vika sig och det blev ett smått haltande steg. Men jag höll emot till ca 5-6 kilometer sedan ökade jag från det gå-tempo jag hållit till ett lite snabbare lättare steg. Och det kändes faktiskt inte alls dumt. En spännande känsla i låret och höftkulan gjorde sig påmind varje steg, men det funkade! Så jag lyckades till och med pressa mig under 50 minuter. Trots att det var två veckor sedan jag sprang en mil senast. Normalt sätt brukar jag bli seg av några dagars uppehåll. :)

Summeringen är att jag är jävligt glad att jag får springa. Och att återbesök hos sjukgymnasten sker redan på torsdag igen. I`M BACK!

Nu börjar jag bli riktigt orolig över att inte klara årsmålet. Igår kändes det bra efter yogan och imorse var jag ”pigg” i benet och provjoggade lite på stället för att känna om allt stod rätt till. Det var okej och jag beslutade mig för att jag skulle provspringa efter frukosten. 2 kilometer senare kan jag konstatera att det känns precis lika dåligt som för en vecka sedan. :( Om det var en muskel som är svullen pga en sträckning (och i sin tur klämt en nerv) borde den läkt vid det här laget. Nä, det här känns som om det är något annat… I höftleden. Inte bra. Inte bra alls. Nu är det dags att konsultera läkare, sjukgymnaster eller någon annan specialist. Wish me luck.

Jag vilade igår för nerven som hamnat i kläm i höften/låret gjorde att jag knappt kunde gå. Visst, jag cyklade bredvid Malin när hon sprang 8 kilometer men jag belastade inte benet nämnvärt då. Idag har det känts mycket bättre och jag var så sjukt löpsugen att jag var tvungen att testa nu ikväll. Nästan med en gång kände jag av den där j**la nerven och när jag belastade benet vek det sig nästan. Men jag höll ut och efter fem kilometer kändes det något bättre. I en viss hastighet blir belastningen nedåt inte densamma så jag tog mig runt milen på 47.01. Tiden var ju okej, men jag måste tillägga att jag var riktigt stressad över smärtan som gjorde att jag stressade mer, som gjorde att jag fick astma, som gjorde att jag inte kunde dricka ordentligt, som gjorde att jag blev trött, som gjorde att jag blev mer stressad, som gjorde… ja, ni förstår. Jag levde alltså inte riktigt som jag lär idag. Dvs att jag sprang när det gjorde ont, fast en nerv tycker jag inte räknas som någon riktigt skada. Den hamnat fel på en hundradel, så jag hoppas att det hoppar rätt lika snabbt. När jag minst anar det. :-)

Testar att bädda in en karta direkt från Runkeeper. Men jag är rädd att bloggen ska ladda långsamt om jag gör så med alla rundor jag springer. Det blir ju en del… Dagens 15 kilometer i regnet tog mig 1 timmer 13 minuter och 33 sekunder. Och jag blev återigen påhejad av en främling. Denna gång en kvinna som sa ”Kämpa på!” när jag hade ca 500 meter kvar. :)

När jag hade sprungit ca 3,5 km la gps:en av, och RunKeeper flippade helt. Men den hoppade igång för att lägga av igen efter 8,5 km. Då var jag tvungen att stanna för att få kontakt med satelliten igen. Jag gillar inte att stanna när jag springer. Jag hatar att stanna när jag springer. Efter det var jag småsur och stormvinden som piskade mig rätt i ansiktet gjorde inte saken bättre. Ett steg framåt och fem tillbaka, kändes det som iallafall. Trots all denna skit bet jag ihop och stapplade i mål på 1,14,17. (eller någonstans där) Runkeeper stal x antal meter när gps:en inte funkade och tidsangivelserna är inte heller de korrekta. Men jag litar på min löparhjärna som tror att jag låg på strax under 5m/km. Den har sällan fel. :) Nu tar vi helg i och med att veckans 70 km är avklarade!