Utskottning av svärmors bil var en perfekt uppvärmning. Jag frös inte det minsta under hela rundan. Men det var rätt segt att behöva vända på grund av snövallar som låg i vägen på flera av de ställen jag tänkt springa. Det gjorde att humöret och tempot drogs ned och det gick lååångsamt… 7 kilometer på 37.06. Men nu närmar sig iallafall milen igen. Den som gått från munsbit till utopi och som ska tillbaka till munsbit igen.

Det blev en liten nätt runda på 5 kilometer som gick på 24.28. De två första kilometerna kände jag att det var just nya skor. Men sedan glömde jag bort det. ”Benet” kändes också helt ok. :)

Eftersom jag kör rehablöpning och inte riktigt vet om jag måste lägga av någonstans ute på rundan och gå hem tog jag för säkerhetsskull på mig underställ i och med att det är ett par tre minusgrader ute. Men det blev helt enkelt för varmt. Jag gillar att springa i värme men då det ska det vara varmt ute, inte under kläderna… Idag tog jag mina gamla skor vilket gjorde att jag fick mycket bättre grepp än igår. Tyvärr har mycket av dämpningen gått ur så det var ju inte heller optimalt. Men nya skor är på väg! Dagens runda på drygt 4 kilometer hittar du här.

Kan ju tyvärr bara konstatera att Asicsen är sååå mycket sämre på snö- och islöpning än de Reebokskorna jag hade förra vintern. Då hade jag inga som helst problem. Men nu. Nu var det inte kul, alls. Och de har bara gått 120 mil. Får kolla efter ett par nya skor helt enkelt… Tiden på isen blev 25.05.

Inte så snabbt, inte så långt, men alldeles underbart! 24.14 på 5 kilometer. På väg upp mot milen igen. Idag kändes det nästan ingenting alls!

Det går framåt. Fortfarande inga längre sträckor men det känns bra när jag väl springer. Dagens 4 kilometer gick på 19.03.

‘Idag släppte jag på lite ytterligare för att komma närmare mitt normala steg. Precis i början känns det lite men när jag väl kommer in i steget märks det knappt att det är något som är fel! 4.31/km får ju anses som en ren seger i dagens läge.

Rehaben fortsätter. De känns men det gör inte ont! Dagens lugna 3 kilometer gick på 14 min 28 sek. :)

Jag hade fått tillåtelse att springa 1,5-2 kilometer av min nya sjukgymnast, som verkar väldigt vettig för övrigt. Om det gjorde ont skulle jag sluta, men det gjorde det inte! Det enda som störde (vilket kanske var bra) var att jag hade satt på mig underställsbyxorna bak och fram så de åkte ner över låren var 200-hundrade meter eller så. Nu så här efteråt känns det lite i höftpartiet men det gör inte ont. :)

Jag var hos sjukgymnasten som konstaterade att nån muskelgrej i höften var spänd så han rekommenderade akupunktur. Fyra nålstick och 20 minuter senare hade jag fått min första behandling av den typen i hela mitt liv. Nu är det ju inte så att jag tyckte behandlingen som sådan var det viktigaste utan att få konsultera med en utbildad människa om huruvida det är farligt att springa i mitt tillstånd. Går det bra trots smärtan? Visst, det går bra att springa om det gör ”hyfsat” ont, fick jag som svar.Vilket ju som alla vet är en väldigt subjektiv definitionsfråga. Men jag tog honom på orden och begav mig ut när jag kom hem. Det gjorde faktiskt ondare än innan till en början men jag försökte springa så normalt som möjligt även om benet liksom vill vika sig och det blev ett smått haltande steg. Men jag höll emot till ca 5-6 kilometer sedan ökade jag från det gå-tempo jag hållit till ett lite snabbare lättare steg. Och det kändes faktiskt inte alls dumt. En spännande känsla i låret och höftkulan gjorde sig påmind varje steg, men det funkade! Så jag lyckades till och med pressa mig under 50 minuter. Trots att det var två veckor sedan jag sprang en mil senast. Normalt sätt brukar jag bli seg av några dagars uppehåll. :)

Summeringen är att jag är jävligt glad att jag får springa. Och att återbesök hos sjukgymnasten sker redan på torsdag igen. I`M BACK!