Ibland blir foton så sneda att det är kul. Den här bilden skulle visa kullarna i Kläckberga men den ser ju snarare ut som en skidbacke i Alperna… Jag kan ju inte bara stanna för att fota så det blir i farten.

Idag var jag ute efter längd snarare än tempo. De senaste dagarnas astma-bajs har hämmat mig men idag tog jag det väldigt lugnt till en början och der verkade som hundkexen nästan blommat över. Skönt det.  Solen gav min energi och jag klarade av 30 kilometer på 2h 34 min och 17 sek. För större karta och mer stats kan man klicka på bilden ovan.

Klicka på bilden eller här för statistik.

Tyvärr bråkade telefonen med mig en del under rundan. Watataitfodralet sitter för löst och det var nästan omöjligt att se skärmen genom det när det var solsken. Dessutom reagerar den optiska pekaren på plasten så cursorn hoppar runt när man ska skriva. Och apropå hoppa så automat-vänder skärmen hela jävla tiden när jag försöker skriva nåt. Det blir till att stänga av den funktionen nästa gång.

Löpningen då? Jo, det gick väl okej. Astma från kilometer 3 och hela vägen in i mål. Dessutom illamående som säkert berodde på ilskan över astman. Vicious cirle. Men jag kunde inte tänka på något annat. Trots allt detta obehag tog jag mig alltså runt 22,5 kilometer på 1h 54min och 17 sek. Så nu känner jag att lördagen bara kan bli bättre! Ikväll får vi besök av Gitto som ska laga mat hos oss!

Vi hörs och de och sånt.

Jag passade på att klippa rundan på lunchen idag då vi har tvättid ikväll och det är lättare att multitaska med allt utom just löpning. Astma attackera efter tre kilometer och efter 10 var jag faktiskt ganska nära att kasta in handduken. Men jag hittade både tredje och fjärde andningen någonstans i vattenflaskan och tog mig i mål på 1 timme och 26 minuter. Och det känns inte alls lika kollapsartat nu när jag kommit in som det gjorde i förrgår. Kruxet med astman och bricanylen är att jag får sån hjärtklappning om jag råkar ta en dos för mycket. Då tappar jag takten i hela kroppen och jag får ta i så jag får kramp i magmusklerna. Allt blir en ond mörk cirkel. Men idag såg jag lite ljus i slutet av tunneln. Så länge jag klarar springa upp mot 20 km när pollenattackerna är som värst är jag mer än nöjd.

Med lite lätt illamående efter de första 6 kilometerna kämpade jag vidare med bricanyl och trodde att jag skulle kunna rida ut stormen. Efter 12 km kändes det lite bättre ett tag men sedan blev det bara värre för att ta helt tvärstopp efter 18,5 km. Det var första gången i år jag fick avbryta en runda. Rätt surt, men det jobbigaste var att jag hade tunna kläder, var helt blöt av svett och hade ganska många kilometer hem. Jag ringde förgäves Malin som satt i möte på jobbet ett par stenkast från där jag stannade. Väl hemma duschade jag snabbt av mig och gick i total däck i sängen. Men nu har jag druckit upp mig och ätit banana split till middag. Förhoppningsvis har kroppen vant sig till nästa löprunda.

Yes! Jag lyckades kvittera mot allergin och springa 12 kilometer med Malin som akutberedskap bredvid på cykel. Tiden blev 1 timme och 5 minuter med rådjurs- och grodtittarstopp. =)

Känner ni igen smeten? Den är ju den här, fast glutenfri denna gång. Jag bytte helt enkelt ut vetemjölet mot Semper Glutenfri finmix.

Idag blev det testkörning på min kurskamrater. Jag tror att de flesta var mycket nöjda med att få bli en del av provsmakningen av mitt första glutenfria fredagsfika, någonsin.