Men vad har du i flaskan då? Och var har du den när du springer?

stadium_citat

Ca 20 000 km löpning senare kör jag fortfarande samma grej. Jag har genom åren testat flaskor från konkurrerande sportbutiker men de har helt enkelt inte hållit måttet. Korkar har gått sönder, de har läckt, klämbarheten har inte varit samma och de har inte funnits i färgen svart.

stadium2

Efter ett tag sätter sig en form vi kan kalla ”slimmad”. Bekvämligheten är på topp. Efter alla dessa mil med gratisreklam kanske spons vore på sin plats? En flaska på gatan är bättre tio på en dammig hylla i butiken?

stadium5

Den enda gången jag tycker det är krångligt med flaska är vid baklängeslöpning, då ställer jag den inom räckhåll på marken så jag kan plocka den vid varvning.

stadium6

Fem mil med flaska? Ingen problem. Hur fort det hade gått utan? Förmodligen långsammare. Jag kunde helt enkelt skippa några av vätskekontrollerna.

stadiumsaft

Vanligtvis har jag saft i flaskan. Min mage tycker mycket bättre om vätska med kolhydrater än rent vatten. Saften fryser inte heller när det är kallt. Vissa sorter skummar lite väl mycket i flaskan och några smakar bättre än andra. Just nu är päron en favorit.

På sommaren när det är riktigt varmt kör jag dock med vatten för att även kunna hälla över huvudet. Då tar jag med mig extra godsaker att äta så magen inte börjar bråka alltför mycket.

Jag har faktiskt ändå funderingar på att eventuellt komplettera med vätskerygg någon gång. Har köpt en löparrygga, men har ännu inte införskaffat någon vätskeblåsa till. Tyvärr är det så att slangen/munstycket har en tendens att frysa när det är kallt och det är svårt att lyckas hälla vatten över sig när det är varmt. Det kan bli så att jag varierar. Någon gång i framtiden.

Vad jag är säker på är att jag även i fortsättningen kommer gå min egen väg. För det är den enda vägen för mig.

Born to trams

borntorun_3660se

Born to run av Christopher McDougall.

”-Du bara måååste läsa den boken.” Det har jag hört av flera. Jag fick min brors exemplar. Han är en av de som tjatat. Jag läste den. Den var inte så bra alls faktiskt. Det var mycket trams och lite själ. Jag ger den betyget ett trasigt skosnöre av fem möjliga. Nu håller jag på att läsa en annan mer rejäl bibel om löpning. Den recensionen ser i dagsläget ut att bli snällare.

”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” av Haruki Murakami

Haruki Murakami - Vad jag pratar om när jag pratar om när jag pratar om löpning.

Till att börja med vill jag säga att jag är allt annat än någon bokslukare. Men när jag var på väg till semester såg jag den här i hyllan på en pocketbokhandel. Den talade till mig. Herr Murakami är nog mer känd för sina romaner men de har jag så klart inte läst då de är tjocka och säkerligen har någon lång handling man behöver följa med i. Det har inte den här. Boken innehåller dagboksanteckningar och anekdoter som sträcker sig över lång tid under Herr Murakamis liv. Vissa stycken i boken gjorde att jag nästan kusligt mycket kände igen mig. Det ständiga räknandet och kalkyleradet för att komma upp i vissa summor till exempel. hmvjponjpol

När jag först hörde om bombattacken i Boston tänkte jag på den här boken och Herr Murakami. Han beskriver Boston och Cambridge med sådan värme. Det måste ha svidit ända in i hans själ. Men han kommer nog säkert springa nästa års Boston Marathon just bara därför.

En annan grej som var påtagligt likt mitt och Herr Murakamis liv var att jag två dagar innan jag läste att han cyklade rätt in i ett en vägbom av stål hade sprungit in i ett…vägräcke av stål. Vi både klarade oss ändå hyfsat. Någon mer spoiler blir det inte. Jag tycker man ska läsa den här boken om man gillar löpning, läsning eller vad som helst. Den är lättläst och inspirerande. Betyget till Herr Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning blir en klar femma, av fem möjliga.