månadsarkiv: oktober 2017

30 000 kilometer

Så var dagen äntligen här för passering av en ny milstolpe. 30 000 km sedan jag började räkna 6 januari 2010. Här under är årssummor från åren som gått. 2850 dagar give or take. Snittar alltså fortfarande 10,5 km/dag. Bara ute räknas!

Senaste dagarna har jag varit trött i själen men igår släppte det lite iallafall. Efter en fin femma med Therese joggade jag 15 km till med en känsla av flyt. Jag hade plockat fram mina gamla gamla Asics Hyperspeed 4 som gått över 100 mil. Ändå är de fortfarande klart springbara. Såna racers görs inte längre…

Det här är inte stiglöpning. Mvh Razfalt.

Löppodden ringer upp… mig!

”Varmt välkomna till ytterligare ett avsnitt av #löppodden ringer upp. Den del i podcasten där jag ringer upp inspirerande löpare runt om i landet. I det här avsnittet ringer jag upp en riktigt inspirerande löpare som säkerligen har fått många löpare att sträcka på sig lite extra och ta fram pannbenet när det känns tungt. Han syns runt om i riket med sina skyltar som bland annat kan lyda ”det ser lätt ut” eller ”det är roligt att springa”. Han heter egentligen Rasmus och kallas för Raz, men många känner igen honom som Skyltmannen. Vi pratar om löpning som medicin, om hur Skyltmannen föddes, att springa 10 km baklänges, springa med shorts mitt i vintern, om Dark Trail Runners, samt om att öl är gott. Välkomna till ett riktigt inspirerande samtal.

Löppodden finns på iTunes samt på andra platser där poddar finns 

Kolla in Löppodden på Facebook. Och här är en länk direkt till avsnittet med mig.

/Raz

En specialare – för en bra grej.

Therese och en kompis till henne anordnade Run of hope-jogg här i Katrineholm. Jag drog mitt strå till stacken. Skyltmannen är bra till mycket.

Jag sprang med skylt, hejade lite, sprang med skylt, hejade lite. Och sprang med skylt och hejade på en och samma gång. :-)

Summan av insamlingen är inte sammanräknad med alla swish-bidrag som kom in, men den var uppe över 11 000 när joggen gick i mål. Och apropå mål så var det satt till 10 000! Fantastiskt.

Vi blev ett gäng. (alla är inte med på bilden då en del redan hunnit hem och andra sprang lite extra.

Jag lyckades även dra hem och duscha och hinna iväg och heja lite på det andra ROH-eventet som gick i stan. Tror de blev glatt överraskade. :)

Så var det dags för Skyltmannen av få lite ledigt.

Berlin med världens bästa människa. Förra gången vi var här sprang hon och jag hejade. Denna gång springer jag också.

En av de bästa grejerna med Berlin marathon är uppladdningen. Öl, öl ,öl, döner, öl, döner, öl ,öl, öl, öl, döner osv. :-) Det både lugnar sinnet och fyller depåerna på en och samma gång. Fantastiskt.

Och en annan jättebra för att lugna tävlingsnerverna var frukostjoggen dagen innan raceday. Vi joggade i grupp (vet inte exakt hur många men säkert 6000-10000) från Charlottenburg till Olympiastadion. Mäktigt!

Jag ska fatta mig kort om själva loppet. Hade hamnat i grupp E på grund av att jag seedat mig från en marapassering från Skövde 6-timmars 2014. Detta var första ”regelrätta” försöket på marathon för min del. Jag har sprunigt Stockholm i maskeraddräkt en gång och själva distansen ett gäng gånger då jag passerat på olika ultror. Men nu! Nu gällde sub3 or bust! Brons-, silver- och guldmål är inget för mig. Det ser jag bara som grader av misslyckande.

Starten gick och hittade inte en enda farthållare. Det fick bli slalomlöpning första 15 km då jag startat ihop med löpare som inte alls hade samma tidsmål som jag hade. Passerade 3.30-gruppen som var som en vägg av löpare. Drog på lite snabbare än tänkt men det gick så himla lätt. När jag nådde 3.15-farthållarna hade jag inte en tanke på att sakta ner än.

Halvvägs klockade jag in på 1.28 nånting. Enligt mitt analoga-pacearmband låg jag runt 2 minuter före plan hela den milen som kom. Fötterna och benen gick så lätt. Jag växlade några ord med löpare jag kände igen på väg framåt. Jag hade en, endast en, mindre bra kilometer mellan 28-32 nånting men tog en energishot som delades ut och sedan glömde vad jag tänkt på. När det var fem kilometer kvar mös jag inombords och kunde slappna ännu lite mer. Räknade lite i huvudet om 2.58 skulle gå att nå, varför jag nu skulle gå för det. Men jag besämde mig iallafall för att taktikvila nästsista kilometern för att ösa på sista då detta knep skulle ge mig fler sekunder till godo än om jag börjat långspurta. Det kändes som jag flög igenom Brandenburger Tor och målet kom åkande mot mig. Kollade inte klockan då förrän jag passerat mållinjen och där stog 2.57-nånting. Det gick så lätt! Från start till mål var som att knäppa med fingrarna en gång. Lättnad och glädje. Jag kunde ge mig själv godkänt.

Efter tre-fyra alkoholfria Erdinger plockade jag upp min medtagna persbärs. I collaget ovan syns jag även dricka min efterlängtade champagne till frukost dagen efter. Den hade jag suktat efter flera dagar innan.

Och jag har förstått att jag, i egenskap av Skyltmannen, var lite saknad på Lidingöloppet men ni får skylla på ”SPRING SJÄLV DÅ!”-folket. ;-) Jag sprang lite marathon…

Tack för alla glada tillrop. Och trevligt att träffas Stephanie, Jonas, Daniel, Bengt, Niklas, Elin, Fredrik, Lars-Åke, Marcus, mfl. Go Lonesome Runners!

Idag är det vilo 67 för året. 4189 km löpta.

Over and out.

 

EDIT: Läs Therese inlägg här. Om Berlin och ett gäng andra lopp jag hejat på!)

/Raz

Kistaloppet 2017

Egentligen hade jag tänkt att skyltsäsongen 2017 kanske var slut i och med Stockholm halvmarathon. Iallafall innan Berlin marathon (då jag skulle springa själv).

Men eftersom bästa Linn på Löparakademin är just bäst, så blev det en tripp till Stockholm igen. Therese sprang (ihop med en kompis som persade) och jag hejade lite.

Träffade även ett gäng bekanta. Bland andra Daniel från Naturfys, som var farthållare för dagen och Ulrika ) som springer) med sambo, Det underlättar för mig som folkskygg att känna igen en del, eller att folk känner igen mig.

Stockholm halvmarathon

Efter en trevlig Lonesome Runners-meetup i Kungsträdgården placerade jag mig ungefär halvvägs. Och med tanke på responsen skylten gav verkade det som att några sett (och hört) mig förut. :-D Hejade mig igenom precis hela startfältet som brukligt. Skrek även lite extra på funktionärskidsen som samlade in snitsarna efter kvasten. Hjältar.

Även denna dag var det många som antingen stannade och tog en blid eller filmade mig i farten. Roligt!

Tjejmilen – ett segertåg för en man med en skylt!

Vilken jävla eriksgata alltså… Jag är oerhört smickrad och glad över att jag når fram till så många löpare som jag gör. Tänk vad en liten bit pappkartong och en hyfsad röst kan göra. :-)

Therese (som numera även är MammaMage-tränare) kläckte denna passande text. På vägen från nummerlappshämtningen till Gärdet säger hon i förbifarten att de flesta blir nog glada, fast några kanske tar illa upp. Så dags att säga det då!! Men jaja. Det gick ju bra!

Det kan du ge dig fan på! ;-) Innan Lofsans gled förbi på en groupie hade jag promenerat bortåt från Gärdet längs med banan 1,5 km. På vägen passerade jag eliten som värmde upp. Hälsade på några av dem, på väg in i sin egen tävlingsbubbla, varav vissa hälsade glatt igenkännande tillbaka. :-)

Innan dess lyckades Thomas Pickelner ”lura” till sig en kort intervju med mig för TV4. Delar av resultat syns i sammandraget på TV4PLAY. Är ni riktigt uppmärksamma kan ni även se Skyltmannens mamma bli intervjuad längs banan. (Vad är oddsen på det?!)

Länk till sammadraget på TV4PLAY.

Hamnade även bland bilderna på Tjejmilens hemsida. :-)

Det var helt galet lätt att heja på tjejerna. Jag behövde stundtals bara köra ”Heja, heja, heeeja!” och sedan sätta handen mot örat och få samma ramsa, högt och tydligt, tillbaka! Magiskt!

Tack för i år Tjejmilen! Det var nog inte sista gången. ;-)

Hemmaplan igen!

Så var det dags för KK-joggen 2017.

Eftersom halva stan är ett stort vägarbete fick banan dras om i år. Skönt ändå att heja lite hemmavid. Både 5 km och kvartsmaran fick sig en omgång av Skyltmannen. Hann även med att heja på nästa alla på kvartsmaran en andra gång.

Kollade kartorna på kansliet innan.

SVETT ÄR RÄTT!