månadsarkiv: oktober 2015

20k!

20kre

Igår var det dags för tredje 90-minutaren i rehabtrappan. Jag gick ut i ett lite högre tempo än vanligt och sprang på i ungefär 8 km för att sedan löka resterande 12. Splitsen visar det tydligt.

1 km 4:18
2 km 4:21
3 km 4:21
4 km 4:19
5 km 4:16
6 km 4:18
7 km 4:04
8 km 4:10
9 km 4:29
10 km 4:29
11 km 4:29
12 km 4:31
13 km 4:24
14 km 4:31
15 km 4:30
16 km 4:35
17 km 4:34
18 km 4:42
19 km 4:34
20 km 4:41
21 km 4:42

Stannade på 20,3 km!

Imorse hade jag möte med sjukgymnasten, som hade sett mig igår och sa att det såg lätt ut. :) Rehaben går bra och med endast små bakslag känns det som det är uppåt, framåt!

143/299

dark trail runners

Igår klev jag upp på 90 minuter! Det går sakta, men inte bara framåt. Foten har kändes lite ansträngd efter att ha hoppat in som vikarie-tränare för ett intervallspass i tisdags. På tordagen körde jag rehabjogg som vanligt men mental trötthet (väggade efter 50 meter) och regn gjorde att jag klappade ihop totalt och tappade ”stilen”. Det i sin tur gjorde att jag förmodligen landade för tungt på foten och efter det stramade det på mer ställen än där skadan är. Det fick bli en extra vilodag. Det hade blivit mer om det krävts men nu kändes det okej igen. Jag beslutade mig för att springa i skorna jag hade på Wings for life. De hade nog några självspringande mil kvar i sig för jag tog det lugnt och kunde lunka i 4.40 (19,26 km). Längsta rundan sedan 3 maj alltså…!

Titeln anger antal vilodagar hittills i år. 143 av 299 möjliga.

 

7-milavecka!

fin70

Jag gick ut med en tanke om att 18,3 km (på 85 min) vore grymt då jag skulle ta mig till en första 7-milavecka på mycket länge. Så jag sprang på lite i början och kunde avstannande konstatera att jag lätt skulle nå dit. Firade med att ta ett ärevarv på Backavallens tartan där rehabtrappan tog sin början.

70 km! Det är ca 60% av fjolårets snittveckomängd på 115.

Andra 85:an i rehabtrappan är alltså gjord och foten känns lite, men känns ändå mer okej än för två veckor sedan. Jag kan slappna av lite när jag springer nu. Dels för att fötterna trummar på själva och dels för att längderna på rundorna börjar bli sådana att jag börjar känna mig nöjd när klockan säger stopp. Uppåt, framåt!

 

Turfintervaller och mörkerlöpning

turfint

I måndags testade jag på att springa mellan zonerna på gps-baserade mobilspelat Turf. Det blev intervaller om ca 200-800 meter då det krävs ståvila under tiden när man tar en zon. Jag har en takeover-tid på 35 sekunder så jag hann pusta ut en stund. 32 zoner hanns med på 80 minuter och någonstans mellan 1.00-1.05 var effektiv löptid. Stoppades upp lite av att en annan spelare var ute och det fanns blocktid kvar på ett par zoner vilket gjorde att jag fick vänta extra länge eller helt enkelt springa vidare till nästa oblockade. Jobbigt och kallt.

headlight

Igår satsade jag istället på att springa mina 80 minuter som ”vanligt”. Det var väldigt mörkt stundtals och vid partiet på bilden ovan låg flera kilometer svarta framför fötterna. Detta och nedförslutet gjorde att tempot ökade helt plötsligt hade jag ett snitt som gjorde att jag började fundera på om det var möjligt att nå 18 kilometer dagen till ära. Höll ungefär samma tempo ytterligare några kilometer men ökade progressivt mot slutet. Skönt att slippa stanna och vila, som på intervallerna, när man väl har fått upp farten. Snittet sjönk ytterligare och jag stannade på 18,3 km vilket ger en kilometertid på 4.22. Skönt! Imorgon väntar 85 minuter och 20 km närmar sig fast det dröjer nog minst ett trappsteg till efter det.

 

Uppåt, framåt!

pil_raz80 minuter! Nu kunde jag äntligen närma mitt vanliga löpsteg. Det innebär i praktiken att jag kan springa snabbare men ändå göra av med mindre energi. Flöt runt 17,88 km (4.29/k), lätt!

Så här långt

katrineholm_map_till_okt_crop

Hittills i år har jag sprungit 2337 km fördelat på 149 aktiva dagar. Ca 15,7 km per aktiv dag och 8,28 km/dag utslaget på hela året. 133 dagar utan löpning av årets 282. Kartan ovan visar Katrineholm. Har ju även hunnit med att springa i/på Kalmar, Öland, Stockholm, Gran Canaria och Berlin.

Hur går det med rehabtrappan då?

daystatsrehab

Efter 55 dagar med helvila från löpning klev jag igång med 5 minuter jogg. Det visade sig var lite för tidigt så efter två femmor vilade jag fem dagar extra och fortsatte med två femminutare till efter det. Jag tog det lugnt. Det gick okej. Rädslan för att benet i foten skulle gå av igen gjorde att jag höll mig till sakta lunk. När jag sedan klev upp på tio minuter försökte sträcka ut lite för att få känna hur det känns att springa igen. Upptrappning i block om tre och fem minuters ökning i varje steg. Vila en dag, springa nästa. Rehabpromenera vilodagarna. Jag rationaliserade bort den extra dagen helvila som jag skulle ha varje vecka för den gjorde inte något bättre. Varken för fot eller huvud. Jag cyklade även en hel del.

När vi åkte till Gran Canaria i augusti tänkte jag att det kanske skulle skita sig med rehaben då jag behöver springa på semestern för att inte huvudet ska implodera. Jag testade dubbelpass ett par dagar då jag först joggade med Therese och sedan mitt eget rehabpass efter det (De två peakarna i stapeldiagrammet ovan). Det gick bra. Men Therese hade även hon problem med en fot så hon la ner löpningen och jag återgick till att bara köra mina egna pass. Det var ändå skönt att komma över 10 km två dagar.

Vi tidpunkten för hemresa hade jag gjort en 45:a på GC och väl hemma stänkte jag till med en kvartsmara (10,55k) redan andra 45-minutaren. Att flyta fram i 4.16/k var något jag längtat efter. Att känna att jag fortfarande har det i mig. Steget var inte helt superskönt, men siffrorna lugnar mig. Tredje 45:an utfördes på annan ort (Bromma) och det är den senaste rundan som inte kommit upp i en mil. Vid klivet upp i trappan till 50 minuter är jag ”garanterad” 10k. Att springa i 5m/k är något jag sällan gör. Då måste jag springa och bromsa aktivt och det är inte bra för något.

Efter det har rullat på med ganska sega tunga pass men en gång ungefär varannan vecka har kroppen skrällt till och allt har lossnat. En 65:a innan Berlinresan gick i 4.26 och här om dagen hann jag 17,45 km på 75 minuter (4.18/k). Det är ju nästan marathonfart. ;)

Här är jag nu. Lökade sista 75:an igår och ska kliva upp på 80 minuter imorgon. Börjar sakta närma mig 20 km igen. Foten känns bättre nu ju längre tiden går. Jag försöker vara lyhörd för smärta men har inte känt mer än att det känns. Steget börjar närma sig flyt igen. Jag behöver inte ta i hela tiden. När jag släpper fötterna tassar dom på för egen maskin. Det är en lång resa, men trappan går trots allt uppåt. Tålamod är inte min grej. Och nu har ännu en gång fått erfara hur det känns att börja om från noll. Men jag kan inte sluta springa.

[rehabtrappan i minuter inkl. vilodagar: 5, vila, 5, vila, vila, vila, vila, vila, 5, vila, 5, vila,10, vila, vila, 10, vila, 10, vila, 15, vila, vila, 15, vila, 15, vila, 20, vila, vila, 20, vila,  20, vila, 25, vila, vila, 25, vila, 25, 30, vila, 30 (+med Therese), med Therese, 30, vila, 35, vila, 35 (+m Therese), vila, 35, vila, 40, vila, 40, vila, 40, vila, 45, vila, 45, vila, 45, vila, vila, 50, vila, 50, vila, 50, vila, 55, vila, 55, vila, vila, 55, vila, vila, 60, vila, vila, 60, vila, 60 (halva m Therese), vila, 65, vila, 65, vila, 65, vila, 70, vila, 70, vila, 70, vila, 75, vila, 75, vila, 75…]

Berlin – support

ormen

Ormen av löpare på väg till start. Solen har just gått upp, det är för tidigt…

0700

Ofattbart mycket folk som ska in på området. Och mer blev det. Kyligt, men skönt att slippa regn. Fick vänta två timmar på att första löparna skulle passera på första heja-stället.

30k

Jag har aldrig sett så många löpare förut. 3-timmarsgruppen kändes större än hela Stockholm marathon. Trångt. Inte alls sugen på kliva in och springa faktiskt. Till och med längre bak i startfältet var det inte många meter mellan löparna.

heja

Jag brände runt och hejade på Therese på så många ställen som möjligt. Förutom vid start och efter målgång (jag hittade inte skylten som pekade rätt så jag hann inte dit förrän 5 min försent) hann jag heja på 5 (gula prickar) ställen! Och heja på alla andra under stunden jag väntade in henne. ”Heja Sverige!” Många glada miner.

routemap

Tack vare välutbyggd kollektivtrafik och en mobilapp som SL bara kan drömma om kunde jag som inte ens hittar hinna runt banan.

dunkd

Löparmat.

doner

Mer löparmat. En döner om dagen. Fler öl.

standstill

Och jo, jag sprang lite rehabjogg också. Tyvärr var ju inte gatorna avstängda för mig så jag fick hålla mig på stenlagda trottoarer. Hemskt underlag för foten. Trött. Stressad av trafik och trafikljus som varken låter eller är gröna mer än att man hinner springa över om man lyckas tajma överfart exakt när det slagit om. Nja. Jag hade hoppats på att kunna dra ner till Tempelhof och springa lite på startbanorna men jag la ner det.

På det stora hela var det bra att Therese tog sig runt med min support. Hon hade inte gjort ett enda långpass sedan Stockholm… Starkt är bara förnamnet.

Flyget gick okej. Lägenheten vi hyrde låg kanonbra och var okej som maraton-bas. Döner är så jävla gott. Likaså veteöl. Och snabb-potatis-mos i kopp. Och ja, jag gick ner i vikt.

Ny mobil – nya kameramöjligheter.


En ny trotjänare har tagit plats i handen vid löpning: Sony Xperia Z3 Compact. Fast den är ju såklart inte i handen när jag filmar på avstånd. Då sitter den på min vattenflaska som agerar stativ!