månadsarkiv: april 2015

Och nu blir det kartporr!

Katrineholm 20150101-20150421

Även om jag har mina favoritvägar blir det en del avstickare då och då… Så här mycket har jag täckt upp av hemmakartan i år.

STHLMrunmap

I Stockholm har det blivit ett backbass i Nyckelviken (Nacka), en maratonjogg runt stan, Adidas Energy Takeover STHLM och en sightseeingrunda i Boo.

GCrunmap2015

Bästa löpningen hittills i år var nog ändå på Gran Canaria. Varm luft, kall öl och pool. Som det ska vara.

1802 kilometer and counting…

 

Jag springer skiten ur mina skor.

feather2sole

Det kan verka som om jag borde ha en hel arsenal av superlöparskor i toppskick att välja mellan, men verkligheten är en annan. Jag har eller har åtminstone haft många skor. Flera par som står i skohyllan nu har passerat bäst-före-datum för längesedan. Och då pratar jag inte om att dämpningen dött pga ålder (händer det ens längre?) utan om att jag faktiskt sprungit skiten ur dem. Lite beroende på modell och slitagekänslighet plockar jag fram tuben med Liquisole och förstärker i förebyggande syfte. Är det en skomodell jag haft tidigare vet jag exakt var och när jag ska göra det. När en sko väl börjar spricka i meshen (det händer alla skor förr eller senare) går det att laga om man är påpasslig innan hålet blivit för stort. Det kan också gå att få till med en liten tygbit om hålet hunnit bli så stort att Liqusolen själv inte klarar av att täcka det. En tid efter att meshen börjat trasa sönder är det dags för sulorna att rasa ihop. När jag har lagt på lager efter lager med gummispackel med jämna mellanrum är det till slut ingen idé längre. Hela strukturen kollapsar och sulan blir bara plattare och plattare. Då är slutet nära. Jag klämmer ur några mil till som avsked. Det är någonstans här jag inser att jag behöver nya skor. Då går jag igenom avbytarbänken och kollar om det verkligen inte finns något liv i någon stackare där. Jorå, de där gamla NoosaFasten har ju bara hål på ett ställe… eller två. Och vips har jag hittat några mil till!

noosaslut

Så håller det på. Fast jag fönstershoppar (Windows-shoppar kanske det heter på en PC) ofta skor. I denna balansgång gäller det att kunna klicka hem ett nytt par när det är som billigast eller iallafall mest prisvärt. Eller om alla skor börjar närma sig sandalstadiet. Det har också hänt att företag och faktiskt någon privatperson givit mig ett par till skänks. Nu senast var det ju Salming Running som agerade välgörare. Race-skorna är kanonsköna, men för att de fortfarande ska vara i toppskick till Wings for life behöver jag några arbetshästar som jag vet klarar många mil. Valet föll på Adidas Adizero Feather 2, en modell med några år på nacken men det är den sko jag fått ut absolut flest mil i på senare år. Jag förvaltade kvarvarande födelsedagspengar i ett par ljusgröna (de var billigast) 44 2/3:or.

feather2x2

Trots rätt maffig dämpning, i mina mått mätt, vägde de inte mer än 213 gram per sko. Och då har jag inte kapat överflödiga bitar av skosnörena än. :)

feather2hel

Trotjänare och efterträdare, redo att springas skiten ur…

 

Adidas Energy Takeover STHLM

broderna_brothersJag vann två platser till Adidas jippo-”tävling” Energy Takeover på Instagram. Här ovan är Bröderna Brothers redo att dra sig in mot stan. Det var faktiskt första gången någonsin vi sprang tillsammans.energymapI Vasaparken (de andra startpositionerna var Mariatorget och Karlaplan) fick vi varsin karta med Boost-stationer man skulle orientera sig förbi mot målet. Eftersom det gång på gång förklarades att det inte var någon tävling tog vi det lugnt ut från start, men rullade ändå på hyfsat utför Dalagatan. Många drog iväg i full fart och vi funderade lite på hur många trafikincidenter och skador som väntade under kvällen.

Både jag och min bror hittar ganska bra i city och vår plan var att ta Brunkebergstunneln, Skeppsholmen, Ivor Los park på Södermalm och sedan avsluta med Riddarholmen innan målgång. Tunneln var rökfylld och det pumpades musik på högsta volym. Man såg inte ens handen framför sig och rädslan för att möta andra löpare som börjat på Karlaplan gjorde att tempot avstannade helt därinne.

Den officiella videon från när vi passerar visar hur det såg ut när man inte såg nåt. Hemskt!

Vid den andra stationen fanns det ett bord med vattenmuggar men vi skippade drickan och joggade Skeppsbron bort mot Slussen, uppför en hyfsat seg backe innan Ivar Los park, stämplade korten och drog vidare mot Riddarholmen.

Vi kommer joggade från ca 50 sek. F- f- f- fire!

energytimeÄven om det inte var någon tävling fick jag mail med placering och tid. Den första säger dock inte så mycket då rutten från Mariatorget var ca 8 km, mot våra 10. Från Karlaplan vet jag inte hur långt det var runt. Vi plockade nog flera placeringar på vår lugna systematiska jogg. Många av de som dragit iväg i full blås (och förväntade sig ca 6 km som angivits innan) kroknade säkert mot slutet.

image001640Från passering av mållinjen till att vi hade varsin öl i handen tog inte mer än tre minuter. DET är ett bra betyg på en after run. :) Gott efter en mil i svettig jacka!

Och som inte det vore nog! Dagen efter tyckte storebror att det skulle springas långpass. Det blev Boo runt (Boo gård-Gustavsvik-Kummelnäs-Hasseludden) ca 20 km. Så nu har vi sprungit 30 km ihop, brorsan och jag. :)

boo_runtDet var ganska grått och trist men ändå kul att se lite mer av omgivningarna. Och det var skönt att få springa i T-shirt igen. Det är alltså inte jag på bilden.

 

Salming Race

salming_race_legs

Lagom till min födelsedag damp det ner ett par nya fina Salming Race i brevlådan*. Salming Running var snälla nog att bidra med dessa så jag ska klara av ”Projekt Ölandsbron”. Välgörenhet för välgörenhet helt enkelt!

(*SMS-avi till mobilen som användes för att hämta ut paket på OKQ8…)

20ksalming

Med provisoriska ”superknutar” gav mig ut på premiärtur i fredags. Skorna kändes väldigt lika Asics NoosaFast 2 när de var nya, lite så där strumpsköna. :) Jag brukar säga att nya skor är självspringande de första tio milen och jag tror inte Salming Race bjuder på något undantag. Tog det rejält lugnt första femman som ändå gick i 4.20/k fast mest tack vare en hel del vind i ryggen. Efter det utmanade blåsten med lite mer motstånd men mina ben tyckte att negativa splits var en bra idé så jag följde med. ”Känslan” som varit som bortblåst(!) senaste tiden återkom åtminstone litegrann iallafall. Skönt att kunna trampa på utan att behöva tänka på varenda j-vla steg. Det bådar gott för Ölandsbrolöpningen. :) Men hur fort/sakta/snabbt/långsamt gick det då?! (hade jag undrat om jag läst det här, trots att tider är långt i från allt). 20 km gick på 1.23.01 med ett snitt på 4.09/km. Mitt 28-åriga jag hade hälsat mig som nybliven 38-åringen att han gladeligen hade tagit den tiden vilken dag som helst i veckan. Att ha bytt ut antidepressiva medicinska preparat mot löpning har sina fördelar. En och en halv timmes fysisk utomhusaktivitet fanns inte ens på kartan för tio år sedan.

Split-tider för den nyfikne:

1 km 4:21
2 km 4:20
3 km 4:18
4 km 4:19
5 km 4:19
6 km 4:13
7 km 4:14
8 km 4:04
9 km 4:07
10 km 4:04
11 km 4:07
12 km 4:09
13 km 4:04
14 km 4:04
15 km 4:02
16 km 4:04
17 km 4:10
18 km 4:08
19 km 3:59
20 km 3:54

Och som om inte det vore nog! Jag hade stannat en liten bit hemifrån för att få med lite skog i bakgrunden på den andra bilden i det här inlägget. När jag sakta drog mig hemåt kollade jag Facebook och upptäckte att Jogg-Niklas ändå faktiskt hade lyckats ta sig ut på en tur med löpskorna fast han hade trott att det inte skulle bli möjligt under Katrineholmsbesöket. Och han skrev att han skulle springa åt mitt håll. Jag ringde honom och slumpen placerade oss mindre än 500 meter ifrån varandra. Jag vände, vi möttes och fick nästan 5 kilometer pratstundsjogg ihop!

jogg_niklas2

Lite halvspänt? Nä… Så här såg det ut på Niklas Jogg-konto. :)

jogg_niklas3

KUNG!

Över och ut för nu.

/Raz

 

 

 

 

Mars 2015: 500k [en påse blandat]

500mars

Månaden innehöll högt och lågt kan man säga. Lyckades skrapa ihop 15 kilometer baklängeslöpning sammanlagt, en marathonjogg runt Stockholm och ett efterlängtat backpass i Nacka. Men efter att jag varit magsjuk helgen 21-22 tappade jag det mesta. Inga skor kändes sköna, knappt ett enda steg kändes avslappnat och lätt och psyket var i fritt fall. Jag har matat på ändå. För det är en få saker jag klarar av. Igår kväll under månadens sista skälvande timmar kände jag ändå lite hopp igen. Jag joggade i sakta mak och liksom bara väntade på att klockan skulle ticka upp i 500 km när jag mötte Branislav som var ute och ”ultra”-tränade inför UTMB. Jag frågade vilket tempo han höll och han svarade ca 5.30 (m/km) så jag rättade mig efter det. Fyra kilometer pratstund senare lämnade jag av honom hemma hos sig och jag släppte på steget lite igen. Och där var det. Det där lätta, trippande flytet. Även fast det inte var helt hundra i varken kropp eller huvud så kändes de sista sju kilometerna lika korta som de gjorde i början av månaden. Hoppas, hoppas detta håller i sig nu. Jag börjar april hårt, med en vilodag!