Några vykort – RunKeeper style

runrunner_postcard1_small

Jag har blivit av med gipset men eftersom jag fortfarande inte får springa kan jag bara drömma om löpning. runrunner_postcard3_smallMidsommarnattsljuset.runrunner_postcard2_smallÄndlösa vägar hägrar.
RunKeeperpostcardJag lånade lite från originalet. Eller så kan vi kalla det en tribut. (A tribute to RunKeeper Beyond the Miles)

 

Asics Plaster Cast 2000!

asics_plaster

The brand new Asics Plaster Cast 2000! ;)

Någonting måste jag ju göra när jag inte kan springa…

Wings for Life World Run: race-roman och fotofest

wings0000

Lördag: Efter att ha blivit upphämtad av Linus vid tåget, fixat startkit inkl. nummerlapp och handlat lunch hamnade vi hos Cajan. Han hade flyttat till en ny fin lägenhet med utsikt som sträckte sig hela vägen till Ölandsbron. Där satt vi och gaggade och taggade inför söndagens lopp. Jag var den enda i gänget som skulle springa och blev behandlad som värsta Kenyanska löparproffset. Fast jag vet ju inte hur de har det egentligen så jag gissar bara.
Planen var att ladda med pizza och några öl. Eftersom lunchen blev rätt sen glömdes pizzahämtningen bort till ca 19. Jag hade ju velat äta tidig middag men skitsnacket med grabbarna gjorde att tiden bara susade förbi. Efter pizzan började kompishetsen. :) Linus postade en bild på Instagram och skrev något i stil med ”Passa er för honom imorgon”. Nåja. Det är väl knappast någon som, utifrån den bilden här nedan, skulle bli särskilt avskräckt. Förutom av skägget då möjligtvis. ;)

wings0

Till saken hör också att jag råkade vara med på bild i tidningen SPRING som alla tävlande fick i startkitpåsen. Oklart hur många som lade märke till den, men någon kanske gjorde det. Chefredaktören utbrast iallafall något i stil med -Fan vad kaxigt! När jag gick fram till honom, öppnade min överdragströja och blottade Dark Trail Runners-loggan… :)

wings000

Magasin Spring.

Jag hade tänkt dricka tre Crocodile men Linus tjatade även i mig en Kronenbourg Blanc, som han påstod innehöll extra mycket kolhydrater. Det må vara sant, men jag tog mest emot den för jag gillar veteöl och har sällan tackat nej till öl överhuvudtaget.

Laddningen hade inte kunnat bli bättre. Pizza på fredagen, husmanskost och pizza på lördagen. Och öl båda dagarna. Snacka om toppad!

I diskussionerna om loppet pratade vi (jag) om hur långt det var möjligt att nå. Eftersom jag var så nervös att hjärtat höll på att slå sig ur bröstet ville jag ändå sänka förväntningarna lite för att slippa onödig press. Jag hade tidigare räknat ut att 42 km skulle kräva en kilometertid på ca 4.30 min och att om jag hade en bra dag skulle kunna rulla lite snabbare än så. Placeringsmässigt topp 50 vore som en dröm. Dagsformen avgör. Vinden har också en liten roll med i spelet. Fast den senare är ju lika för alla.

Söndag: raceday. Efter att ha sovit hyfsat och bara vaknat ett par gånger på natten och gått upp och kissat, svettats av nervositet och mantrat mig över Ölandsbron mentalt flera gånger kändes det ändå som laddningen fortfarande var på topp. Nervös som bara den dock.
Jag hade hela tiden tänkt att jag inte skulle ändra någonting från en vanlig vardag med löpning som på raceday så jag åt frukost som vanligt. Havregryn i kall mjölk och kaffe till det.

wingskaka

KAKA!

Sedan hade en granne till de jag bodde hos bakat en kaka som hon sparat en bit av till mig. En stor tårtbit slank ner efter frukosten. Fortfarande inget utöver det vanliga egentligen. ;) Kakan kanske kom lite närmare frukost tidsmässigt men i övrigt inga utsvävningar för min kropp. Toalettbesöket gick även det kanon. Magen är annars den grej som jag mest orolig över förutom allt annat. Pajar magen är det kört att göra så bra resultat som jag vill. Jag har kroniska problem med magen som jag medicinerar.

Jag blev skjutsad in till Larmtorget där garderob, scen, storbildskärm, sponsortält mm fanns. Starten var i år flyttad till Stortorget för att få plats med alla startgrupper på Storgatan som förbinder de båda torgen. Nu kanske det är dags att tala om, för er som inte redan luskat ut det, att jag är uppvuxen i Kalmar och har därför bra lokalkännedom (och barndomsvännerna där). Bron har därför varit en helig graal i min löparvärld i många långa år. Bara utsikten mot den har peppat mig under oräkneliga löprundor. Numera ser jag den av naturliga skäl mer sällan efter som jag kutar cirklar runt Katrineholm istället.. Att springa över den skulle bli episkt! Det var det första målet. Bron. Njut. Titta på utsikten. Sedan fokusera på resten.

Min privatchaufför behövde tanka både bensin och snus så vi tog vägen förbi en stormarknad och jag fick en chokladboll i handen. -Den här innehåller min fem kilometer energi, sa jag. Och den var god.
Väl inne i staun (kalmaritiska) lämnade jag in överdragskläderna och lite annat jox i garderoben och försökte gå på toaletten på en bajamaja bakom teatern. Det gick så där. Och jag var dessutom så nervös att jag glömde min saftflaska jag hade tänkt ta med på loppet. Bajamajan hade som tur var inte hunnit bli upptagen innan jag kom på mitt misstag. På vägen bort mot startfållorna mötte jag Urban (med son) från Katrineholm. Vi kramades (tror jag, jag var så nervös) och utbytte några ord. Sedan gick jag och Linus vidare. Nu var Storgatan avstängd för ej deltagande så vi gick runt kvarteret och kom fram till Domkyrkan på Stortorget. Här fanns de övriga tio bajamajorna. Jag hade lite koll på kön när vi tittade till hur det såg ut vid starten. Man var tvungen att vara på plats i sin startfålla 30 min innan start dvs. 12.30.
En stund senare ställde jag mig i kön för att försöka göra kroppen liite lättare om det gick. Världens bästa tajming och jag kunde slappna av, ta en nötkräm i förebyggande syfte och gå till starten.

Jag gick innanför kravallstaketet och en bit framåt. Speakern manade att att gå ytterligare längre fram. Där någonstans tittade jag på mina grannarnas nummerlappar. De hade inget förnamn på sina. Jag snokade runt lite till men såg att vissa hade förnamn och andra inte. Dock hade alla en orange kvadrat. Min var blå. Jag trodde jag stod i första startfållan men så var inte fallet. Grannarna jag pratade med sa att jag skulle stå där framme med Hellner. Pekade och skrattade. Jag fick krypa under en banderoll och där under startbågen fanns en pytteliten startfålla som jag inte ens hade sett innan. Här stod ”eliten”! Haha. Så farligt var det inte utan jag såg snabbt att det var en brokig skara människor inkl. Hellner, hunden Arthur och några andra mer eller mindre kända ansikten. Jag var fortfaranade så nervös att jag bara lät mobilen hålla RunKeeper igång och vågade inte ens kolla Twitter. Jag slängde iväg min drop off-påse innehållandes överdragsjacka och astmamedicin vid sidan av staketet. Och stod mest och var nervös, lite mer nervös och ännu mer nervös när det pågick någon form av uppvärmning på podierna en bit ovanför mitt huvud. Då kom Signert och Ahlgren tjoandes! Där är du ju! Vi har letat efter dig! (I efterhand såg jag att de hade pingat mig på Twitter, men jag var för nervös för att kolla telefonen)

wings001

Ahlgren, jag och Signert!

Vi snackade lite taktik och de tänkte satsa på att nå 43 km (ultradistans). Jag sa att det inte gör mig något om det blir ryckig löpning i början med någon/några snabbare km men de skulle gå ut i marschfart och fortsätta så. Frida Södermark var favorittippad på förhand på damsidan och när hon i intervjun sa att hon kanske skulle skulle springa 50 km (hörde inte exakt) tänkte jag att det kan vara en bra rygg att gå på tills hon försvinner ur blickfånget framåt. Mitt drömmål var nämligen 45. Den där 45 km-skylten. Låångt där borta söderut på Öland. Den stod där och bara väntade. I drömmen alltså. Frida hade dock sprungit (EM eller VM, eller var det var, kommer inte ihåg) 100 km-lopp några veckor tidigare och var osäker på formen.

Loppet: Startskottet small och konfettin sprutade över första startled när vi drog iväg. Min mobil hakade sig lite när jag tryckte igång RunKeeper men det var ju inget att göra något åt. Jag sprang och tittade lite på mobilen tills den ändå verkade synka lite bättre. Vi rullade iväg i fint tempo. Inga olyckor vad jag såg. Det var ju inte så trångt där framme som lägre bak i fältet. Första kilometern gick på 4.11 enligt klockan (Mobilen benämns hädanefter som ”klockan”) men jag missade skylten och kunde således inte se om klockan synkat rätt än. Redan efter ca 1,5 km hörde jag -Heja Raz! Där stod Linus fru med barn och hejade!
[bild 4 skylten]

wings03

Bästa supporten!

[edit Fredag 20150508: Break mitt i racereporten. Har varit på sjukhuset och gipsat min högerfot. Det var tydligen en fraktur i den. Återkommer till det lite längre fram i texten.]

wings04

Jag och Marcus Hellner.

Efter den här kurvan dök mängder av folk in i skogen för att kissa innan bron (Ölandsbron)…

Originalvideon finns här

En bit upp på påfarten fanns första vätskekontrollen, men eftersom jag hade med mig mina kära saftflaska var det bara att glida förbi den… Den lilla klungan bakom Frida Södermark och SPRING-killen med selfiepinnen började trycktes ihop på väg upp mot högbrodelen. Helikoptern surrade över huvudet och jag vinkade uppåt en gång. Nu gick det ganska sakta. Men jag tänkte nog ändå hålla mig till min plan ett tag till. Frida framför mig i blickfånget så länge det går, inte springa om. Och det var tur det. För när utförslöpan kom drog hon iväg i ett herrans tempo. Den lilla klunga som legat så tätt ihop på väg upp splittrades nu snabbt. Till min förvåning hängde Signert och Ahlgren på i Fridas fart. Jag hamnade i vakuum men kunde istället hålla egen fart vilket resulterade i km 7: 4.23, 8: 4.23 och 9: 4.23. Lite motvind, några medlöpare som drog ifatt, om, och släppte om vartannat. Jag klarar ryckig löpning rätt bra, men nu hade jag utrymme att bestämma så då lät jag de andra hålla att stöka bäst de ville. Min kompis Jens kom körande på väg hem från jobbet och ropade -Heja Rasse! Tänk att få support även på bron. Vid kilometerpassering 9 synkade min klocka på metern när och lugnet att kunna lita på den infann sig. Perfekt snittfart, perfekt första mil (just under 44 min), perfekt allt! Andra vätskekontorollen var vid brofästet på Ölandssidan. Ingen anledning att ens fundera på att stanna där heller. Apelsinsaften (toppad med en skvätt Redbull för koffeinets skull) smakade helt okej trots Rebullen. Och det fanns massor kvar i flaskan. I Färjestaden jublades och applåderades det. -Heja RAZ och -Heja Rasse hördes från båda sidor av publiken där. Jag har inte sprungit många lopp i mina dagar men sådan support hade jag inte förväntat mig! Jag luftapplåderade lite tillbaka. Fältet var nu rejält utsträckt och någon mer klungbildning var inte att förvänta sig. Tyckte det såg ut som det strulade i vätskekontroll nr 3 för Signert. Jag gled upp jämsides och Nygren lyckades knäppa en bild på oss båda!

wings06

Signert och jag! 

Tänk vad kul att vi springa lite ihop, även på ön. Vi som inte ens hade träffats IRL innan startfållemötet. Och nu racade vi söderut mot klockan, mållinjebilen och oss själva.

Efter någon kilometer med Ahlgren och Signert kände jag ändå att Fridas rygg förfarande var nåbar så jag lämnade dem sakta med säkert bakom mig. Kompispsykningarna duggade tätt nu! I efterhand fick jag även se att de fotat min rygg med kommentaren ”Det här var det sista vi såg av @raznu , vid 15km.”

wings07

Razrygg.

Hehe. Jaja. Så kan det vara. Jag drog vidare mot mitt mål. 45, here I come! Andra milen gick otroligt lätt. Jag fattade inte hur jag inte ens var andfådd när jag kollade på klockan. Ca 1.27. Dvs andra milen på dryga 43 minuter. Så skönt. Kanske skulle det här gå vägen. Nervositeten låg där och lurade ändå. Men jag hann med att njuta ändå. Så här lätt är det att springa. Jag är gjord för det här. Började närma mig 25 km och där stod kompisarna (igen!) och hejade glatt!

wings08

wings09

Tackar för support på mitt sätt. Eller som fotografen skrev. Här är du med din jävla flaska under armen.

Någonstans efter det drog det till utav bara helvete under foten. Sendrag deluxe, kramp, va fan är det!? Det stramade och gjorde så ont att mina första tanke var att nu lossnar foten. Alternativt att en benbit sticker rakt ut under foten och det är den jag kliver på. Den andra tanken som kom var att jag tänker fan inte bryta för det här lilla. Är det kramp går det skaka loss. (Som om jag någonsin hade skakat loss kramp/sendrag i farten…) Jag sprattlade med högerfoten så gott det gick men den kändes bara tyngre och tyngre. Jag ändrade steget och sprang på insida, utsida, häl, och framfot om vartannat. Det gick fortfarande framåt men nu hade farten sänkts till ca 4.30. Det är ju ändå snabbare än styrfart. Positivt! Smärtan varierade från nästan outhärdlig till nästan skön. Det kan ju vara drygt att springa långt och då är det bra att ha något att tänka på. Så har jag sagt förut angående om det gör lite småont någonstans. Det här var inte småont… Jag tog mig igenom stegen ändå. Bara inte foten eller benet domnar bort. Jag fortsatte. Ramlar foten av har jag iallafall ambulanser i släptåg även om jag fortfarande hoppades att de var en lååång bit bakom. De enda gångerna jag tittade bakåt under hela tävlingen var på bron. Och det var mest för att titta på ormen av löpare som ringlade sig ner från toppen. Jag ska fan inte stanna och vänta på någon jävla mållinjebil, svor jag för mig själv. Framåt! DNF is not an option!

Jag vet inte hur det gick till, men jag tror det var vid en vätskekontroll (den sista jag sprang förbi tack vare saftflaskan) som jag helt plötsligt var framför Frida. In mot Mörbylånga såg jag en tjej i knallrosa en bit ner på gatan (ettan i damtävlingen). Hon såg trött ut. Jag hade givit min Stadiumflaska en mer eller mindre värdig begravning vid sidan av cykelvägen in mot byn så nu hade jag siktet inställt på sportdryck.

wings10

Frida Södermark och jag.

wings12wings13
Vid vätskekontrollen nere i hamnen kom jag ifatt tjejen i rosa. Hon tvekade lite och dröjde sig kvar någon sekund för mycket så jag höll på att springa in i henne på vägen mot sista bordet med muggar. Jag klarade mig undan en krock (vilket hade varit oerhört pinsamt just när damtävlingen skulle ”avgöras”) men fick med mig en mugg…cola… va fan. Min lilla erfarenhet säger mig att jag för magknip av cola.. Min mage som funkar exemplariskt dagen till ära. Jag drack en stor klunk i farten ändå, slängde muggen och stapplade vidare på min onda fot. Och då! Motorcykelkamerajävel! Eftersom jag befann mig i striden om segern på damsidan fick jag sällskap av både ledarcyklist och motorcykelkamera… Jag hade velat undvika detta. Fast det blev trots allt ”bra” TV för min mamma och pappa och bror med familj som följde loppet på avstånd hemifrån. Rasmus i direktsändning på Viasat Sport. Hahaha!

wings14
Raz på TV och det va.

När Frida tagit ledningen sprang hon fram till kameran och gjorde några segerlika gester, spurtade ett 50-tal meter och frågade sedan följecyklisten (vad jag kunde höra) -Hängde hon med? (och syftade på tjejen i rosa) Nä, hon är borta, var nog svaret, eller borde varit det. Hon var rökt. Jag höll mig hela tiden lite på sidan av vägen för att inte störa alltför mycket. Foten gjorde svinont, men uppståndelsen gjorde att jag stundvis glömde bort smärtan. Jag låg några meter framför Frida så jag såg inte riktigt vad som hände, men jag tror hon saktade ner lite mer när hon insåg att det var avgjort till hennes fördel. Jag matade på. Tittade inte bakåt alls. Bara körde. Det gick ju inte fort, men jag plockade in placeringen efter placeringen. Vissa hade stannat helt, väggat, krampat ihop eller pga något annat. De var iallafall besegrade av antalet tillryggalagda kilometer. Jag sprang vidare. 35 km. Nu var det bara en mil kvar till 45! Drömgränsen! Jag började räkna ner. Oavsett hur ont det gjorde, så länge foten inte skulle trilla av, fanns en rimlig chans! Jag var nu ganska törstig och det började bli varmt trots lätt motvind. Där stod Benny från Katrineholm (som har sommarstuga längre norrut på ön) och hejade. -Heja Raz, det är bara 700 meter kvar till nästa vätskekontroll. Du ser stark ut! Återigen.. vilken grym support! Även de jag sprang förbi mot slutet gav uppmuntrande uppmaningar om att bara köra. Det var nästan surrealistiskt att jag var ute och sprang på södra Ölands odlingslandskap. Närmare dröm kan man knappast komma. Vid 42 km tog jag mina enda gå-steg. Jag svepte en mugg sportdryck och sprang sedan vidare med en mugg vatten i andra handen som jag sedan hällde över mig. Det är ett bra knep jag har. Vatten över huvudet gör mer nytta än att skalpa runt i magen när det var så ”kort” kvar. Marathon passerades på lite under 3.07 (jag har marapers på 3.27-nånting från Skövde 6-timmars, det säger väl kanske mer om hur sällan jag springer tävlingar än om hur mycket jag förbättrat mig). Nu är det ultra! Ropade jag till killen jag sprang förbi efter 42,5 km. Klockan visade nu lite för lite, vilket är jättebra. Jag kunde lite på att om jag nådde 45 på den så skulle det vara 45. Mellan 43 och 44 kom banans enda backe. 27 höjdmeter… Jag segade mig uppför landborgen och tänkte att efter den då är det jävlar spurt! Jag kunde höra tutande och ståhej bakom mig och förstod att det var mållinjebilen med följe som närmade sig. Jag tittade inte bakåt. Plockade en till placering den kilometern. -Du ser stark ut, kör nu! En skarp högerkurva senare var det dags för 45:e kilometern. Eriksgata! Jag släppte allt. Gled förbi en till, som jag i efterhand fick veta var ortopedläkare. Han tyckte jag hade ett lätt, fint steg för att ha sprungit så långt, sa han sen på upphämtningsbussen. Måste ju ändå vara ett bra betyg med tanke på frakturen… I 4.10-tempo susade jag fram och funderade på var den där 45-skylten jag drömt om var. Där var den! Eller… nä, det var en vit postlåda på en pinne. Skylten fanns inte! Den kanske hade blåst bort. Men klockan hade tickat över 45 km. 45!! Tittade fortfarande inte bakåt. Då kom en cyklist upp bredvid mig och sa att jag måste hålla höger för bilen med mållinjen är på väg ikapp och den har läsaren på sin högersida. Jag sneddade över gatan i fortsatt nästan samma tempo, sisådär 4.15. TUUT TUUT, nu kom bilen. Jag tittade inte bakåt. Jag höjde bara vänsterhanden med ”hornen” upp i luften och saktade ner när jag hörde en röst som sa att det var över. Vilken lättnad! Drömgränsen nådd, ingen DNF, och foten satt kvar!

wings15

Dark Trail Runners – tuffare än benfrakturer! 45,42 km på 3.21.00. Horns up!

En kort stund senare kom min support-possé åkande i bil. De hade kökört efter mållinjebilsföljet.
-Vi tror att det bara är femton kvar. Det hade jag inte tänkt mig. Topp 50 kanske i bästa fall.. Efter en alldeles för lång väntan kom bussen som plockade upp löpare för att köra oss tillbaka till starten. Vinnarbussen! Den sista kvar på ön. Den plockade upp resten av framförvarande tävlanden så när som på vinnaren som fick lyx-transport tillbaka. Bussresan var seg och nästan jobbigare än loppet. Men jag hade sällskap av Signert och några andra pratglada löpare längst bak i bussen. På Larmtorget var det nästintill folktomt. Nja, inte riktigt, men bra mycket mindre folk än innan start. Festen var över. Det var inte för oss, de sista 30 som loppet anordnats. Det var för ryggmärgsforskningen. Och alla de där som kämpat sig över bron och lite till. De här sista tokarna på banan var inte viktigast. Och det förstår jag. För utan alla de där andra hade det inte blivit något lopp. Jag haltade rejält nu och kunde knappt stödja på högerfoten. Efter att bytt om, ätit två små lådor pastasallad och snackat lite skit blev jag upphämtad av min privata support. Utan dem hade allt varit så mycket jobbigare. Nu hade jag istället blivit behandlad som en kunglighet.

wings19

13:e plats!! 

wingsmap_raz_small

Den lilla kartan.

wings20

Diplom. Tack Colin.

Foten rodnade lite uppepå framtill. Dagen efter åkte jag tåg hemåt. Det första tåget var lite sent så jag fick springa i trappor på Linköping C vid tågbytet och det var inte alls skönt. Varvade högläge, voltaren gel, heatlotion, tigerbalsam och ice power de kommande dagarna. Och efter att ha kravlat mig fram och tillbaka till tvättstugan på onsdagen bestämde jag mig ändå för att kontakta vårdcentralen på torsdagsmorgonen.

Jag fick en tid 10.45. Läkaren klämde och kände, kittlade och tryckte. Jag förklarade vad jag hade gjort. Det slutade med att hon skickade mig på remiss till röntgen. Jag haltade dit. -Remissen har inte kommit än, du kan vänta här så länge. Nu i väntrum nr två för dagen. Det plingade tydligen till i inkorgen ganska omgående så jag fick betala och går till väntrum tre… En stund senare fick jag foten röntgat och blev tillbedd att vänta samma väntrum som innan igen. Fast jag räknar det som väntrum fyra för dagen. Ytterligare en stund senare kom den någon som sa att jag skulle få prata med röntgenläkaren fast först få vänta i akutväntrummet (nummer fem för dagen). Därute var det nästan fullt. Det hann bli tomt, och fullt igen, innan jag gick och frågade om mitt ärende fallit mellan stolarna. Det kunde ju ha hänt eftersom jag blev utslussad dit inifrån sjukhuset och inte kommit den vanliga vägen. Nä, det var bara väldigt mycket att göra tydligen. Tre och en halv timme i akutväntrummet blev det till slut. Nu var klockan över halv fyra och jag hade kommit till vårdcentralen kl 10.35. Seeeegt. Och hungrig, törstig, uttråkad. Jobbigare än att springa loppet? Definitivt! Jag blev inledd till gipsrummet! -Du vet att du ska gipsa va? -Eeh, nä? Jag har inte fått träffa läkaren. -Aha, men du vet att du har en fraktur i högerfoten? -Va? Nä, ingen har sagt någonting. Jag har inte träffat läkaren… Syns den på röntgen? -Ja, jag ska skriva ut den åt dig sen. (Tur det tänkte jag, annars hade jag nog nästan blivit arg. En fraktur som inte syns, finns inte…) Fick halva benet gipsat, en urlöjlig gipssko, och kryckor. Till sist kom läkaren in och inspekterade sina lakejers gipsarbete och sa att det förmodligen blir 2-3 veckor veckor med gipset och att jag sedan blir kallad till ortopeden för uppföljning, röntgen igen eller vad hon nu sa. Jag kunde belasta foten lite mer när gipset stelnat helt efter ett dygn.

Klockan 16.30 styltade hemåt i scrubs-liknande, gröna byxor fast i någon form att pappersmaterial…. Lars och Therese kom och mötte upp efter att jag skickat ett dramatiskt sms om att jag ”gick” hem från akuten utan byxor.

Jag är än så länge inte alltför nedslagen. Jag är dessutom nästan löjligt nöjd med min insats i loppet. 45 kilometer och plats 13,  med en fraktur i foten halvvägs kan inte annat än anges som succé!

På fredagen gick jag ca 2 km med kryckorna. I lördags cyklade jag 26 km jättesakta med joggsällskap och igår blev det 31 km cykel i vanlig transportfart. Jag har en enväxlad Kronan så det krävs inga större hastigheter för att det iallafall ska bli lite arbete för kroppen.

Och ja. Det var jobbigare att skriva det här än att springa loppet. Och då har jag inte ens redigerat bilderna än… Jag orkar inte kolla stavfel och glömda ord. Tvättning pågår och tvättstugan ligger över gården en trappa ner. Cardio!! Eller kryckintervaller. Eller nåt sånt.

DNFisforquitters666

DNF is for quitters!

Tack för mig.

 

 

Och nu blir det kartporr!

Katrineholm 20150101-20150421

Även om jag har mina favoritvägar blir det en del avstickare då och då… Så här mycket har jag täckt upp av hemmakartan i år.

STHLMrunmap

I Stockholm har det blivit ett backbass i Nyckelviken (Nacka), en maratonjogg runt stan, Adidas Energy Takeover STHLM och en sightseeingrunda i Boo.

GCrunmap2015

Bästa löpningen hittills i år var nog ändå på Gran Canaria. Varm luft, kall öl och pool. Som det ska vara.

1802 kilometer and counting…

 

Jag springer skiten ur mina skor.

feather2sole

Det kan verka som om jag borde ha en hel arsenal av superlöparskor i toppskick att välja mellan, men verkligheten är en annan. Jag har eller har åtminstone haft många skor. Flera par som står i skohyllan nu har passerat bäst-före-datum för längesedan. Och då pratar jag inte om att dämpningen dött pga ålder (händer det ens längre?) utan om att jag faktiskt sprungit skiten ur dem. Lite beroende på modell och slitagekänslighet plockar jag fram tuben med Liquisole och förstärker i förebyggande syfte. Är det en skomodell jag haft tidigare vet jag exakt var och när jag ska göra det. När en sko väl börjar spricka i meshen (det händer alla skor förr eller senare) går det att laga om man är påpasslig innan hålet blivit för stort. Det kan också gå att få till med en liten tygbit om hålet hunnit bli så stort att Liqusolen själv inte klarar av att täcka det. En tid efter att meshen börjat trasa sönder är det dags för sulorna att rasa ihop. När jag har lagt på lager efter lager med gummispackel med jämna mellanrum är det till slut ingen idé längre. Hela strukturen kollapsar och sulan blir bara plattare och plattare. Då är slutet nära. Jag klämmer ur några mil till som avsked. Det är någonstans här jag inser att jag behöver nya skor. Då går jag igenom avbytarbänken och kollar om det verkligen inte finns något liv i någon stackare där. Jorå, de där gamla NoosaFasten har ju bara hål på ett ställe… eller två. Och vips har jag hittat några mil till!

noosaslut

Så håller det på. Fast jag fönstershoppar (Windows-shoppar kanske det heter på en PC) ofta skor. I denna balansgång gäller det att kunna klicka hem ett nytt par när det är som billigast eller iallafall mest prisvärt. Eller om alla skor börjar närma sig sandalstadiet. Det har också hänt att företag och faktiskt någon privatperson givit mig ett par till skänks. Nu senast var det ju Salming Running som agerade välgörare. Race-skorna är kanonsköna, men för att de fortfarande ska vara i toppskick till Wings for life behöver jag några arbetshästar som jag vet klarar många mil. Valet föll på Adidas Adizero Feather 2, en modell med några år på nacken men det är den sko jag fått ut absolut flest mil i på senare år. Jag förvaltade kvarvarande födelsedagspengar i ett par ljusgröna (de var billigast) 44 2/3:or.

feather2x2

Trots rätt maffig dämpning, i mina mått mätt, vägde de inte mer än 213 gram per sko. Och då har jag inte kapat överflödiga bitar av skosnörena än. :)

feather2hel

Trotjänare och efterträdare, redo att springas skiten ur…

 

Adidas Energy Takeover STHLM

broderna_brothersJag vann två platser till Adidas jippo-”tävling” Energy Takeover på Instagram. Här ovan är Bröderna Brothers redo att dra sig in mot stan. Det var faktiskt första gången någonsin vi sprang tillsammans.energymapI Vasaparken (de andra startpositionerna var Mariatorget och Karlaplan) fick vi varsin karta med Boost-stationer man skulle orientera sig förbi mot målet. Eftersom det gång på gång förklarades att det inte var någon tävling tog vi det lugnt ut från start, men rullade ändå på hyfsat utför Dalagatan. Många drog iväg i full fart och vi funderade lite på hur många trafikincidenter och skador som väntade under kvällen.

Både jag och min bror hittar ganska bra i city och vår plan var att ta Brunkebergstunneln, Skeppsholmen, Ivor Los park på Södermalm och sedan avsluta med Riddarholmen innan målgång. Tunneln var rökfylld och det pumpades musik på högsta volym. Man såg inte ens handen framför sig och rädslan för att möta andra löpare som börjat på Karlaplan gjorde att tempot avstannade helt därinne.

Den officiella videon från när vi passerar visar hur det såg ut när man inte såg nåt. Hemskt!

Vid den andra stationen fanns det ett bord med vattenmuggar men vi skippade drickan och joggade Skeppsbron bort mot Slussen, uppför en hyfsat seg backe innan Ivar Los park, stämplade korten och drog vidare mot Riddarholmen.

Vi kommer joggade från ca 50 sek. F- f- f- fire!

energytimeÄven om det inte var någon tävling fick jag mail med placering och tid. Den första säger dock inte så mycket då rutten från Mariatorget var ca 8 km, mot våra 10. Från Karlaplan vet jag inte hur långt det var runt. Vi plockade nog flera placeringar på vår lugna systematiska jogg. Många av de som dragit iväg i full blås (och förväntade sig ca 6 km som angivits innan) kroknade säkert mot slutet.

image001640Från passering av mållinjen till att vi hade varsin öl i handen tog inte mer än tre minuter. DET är ett bra betyg på en after run. :) Gott efter en mil i svettig jacka!

Och som inte det vore nog! Dagen efter tyckte storebror att det skulle springas långpass. Det blev Boo runt (Boo gård-Gustavsvik-Kummelnäs-Hasseludden) ca 20 km. Så nu har vi sprungit 30 km ihop, brorsan och jag. :)

boo_runtDet var ganska grått och trist men ändå kul att se lite mer av omgivningarna. Och det var skönt att få springa i T-shirt igen. Det är alltså inte jag på bilden.

 

Salming Race

salming_race_legs

Lagom till min födelsedag damp det ner ett par nya fina Salming Race i brevlådan*. Salming Running var snälla nog att bidra med dessa så jag ska klara av ”Projekt Ölandsbron”. Välgörenhet för välgörenhet helt enkelt!

(*SMS-avi till mobilen som användes för att hämta ut paket på OKQ8…)

20ksalming

Med provisoriska ”superknutar” gav mig ut på premiärtur i fredags. Skorna kändes väldigt lika Asics NoosaFast 2 när de var nya, lite så där strumpsköna. :) Jag brukar säga att nya skor är självspringande de första tio milen och jag tror inte Salming Race bjuder på något undantag. Tog det rejält lugnt första femman som ändå gick i 4.20/k fast mest tack vare en hel del vind i ryggen. Efter det utmanade blåsten med lite mer motstånd men mina ben tyckte att negativa splits var en bra idé så jag följde med. ”Känslan” som varit som bortblåst(!) senaste tiden återkom åtminstone litegrann iallafall. Skönt att kunna trampa på utan att behöva tänka på varenda j-vla steg. Det bådar gott för Ölandsbrolöpningen. :) Men hur fort/sakta/snabbt/långsamt gick det då?! (hade jag undrat om jag läst det här, trots att tider är långt i från allt). 20 km gick på 1.23.01 med ett snitt på 4.09/km. Mitt 28-åriga jag hade hälsat mig som nybliven 38-åringen att han gladeligen hade tagit den tiden vilken dag som helst i veckan. Att ha bytt ut antidepressiva medicinska preparat mot löpning har sina fördelar. En och en halv timmes fysisk utomhusaktivitet fanns inte ens på kartan för tio år sedan.

Split-tider för den nyfikne:

1 km 4:21
2 km 4:20
3 km 4:18
4 km 4:19
5 km 4:19
6 km 4:13
7 km 4:14
8 km 4:04
9 km 4:07
10 km 4:04
11 km 4:07
12 km 4:09
13 km 4:04
14 km 4:04
15 km 4:02
16 km 4:04
17 km 4:10
18 km 4:08
19 km 3:59
20 km 3:54

Och som om inte det vore nog! Jag hade stannat en liten bit hemifrån för att få med lite skog i bakgrunden på den andra bilden i det här inlägget. När jag sakta drog mig hemåt kollade jag Facebook och upptäckte att Jogg-Niklas ändå faktiskt hade lyckats ta sig ut på en tur med löpskorna fast han hade trott att det inte skulle bli möjligt under Katrineholmsbesöket. Och han skrev att han skulle springa åt mitt håll. Jag ringde honom och slumpen placerade oss mindre än 500 meter ifrån varandra. Jag vände, vi möttes och fick nästan 5 kilometer pratstundsjogg ihop!

jogg_niklas2

Lite halvspänt? Nä… Så här såg det ut på Niklas Jogg-konto. :)

jogg_niklas3

KUNG!

Över och ut för nu.

/Raz

 

 

 

 

Mars 2015: 500k [en påse blandat]

500mars

Månaden innehöll högt och lågt kan man säga. Lyckades skrapa ihop 15 kilometer baklängeslöpning sammanlagt, en marathonjogg runt Stockholm och ett efterlängtat backpass i Nacka. Men efter att jag varit magsjuk helgen 21-22 tappade jag det mesta. Inga skor kändes sköna, knappt ett enda steg kändes avslappnat och lätt och psyket var i fritt fall. Jag har matat på ändå. För det är en få saker jag klarar av. Igår kväll under månadens sista skälvande timmar kände jag ändå lite hopp igen. Jag joggade i sakta mak och liksom bara väntade på att klockan skulle ticka upp i 500 km när jag mötte Branislav som var ute och ”ultra”-tränade inför UTMB. Jag frågade vilket tempo han höll och han svarade ca 5.30 (m/km) så jag rättade mig efter det. Fyra kilometer pratstund senare lämnade jag av honom hemma hos sig och jag släppte på steget lite igen. Och där var det. Det där lätta, trippande flytet. Även fast det inte var helt hundra i varken kropp eller huvud så kändes de sista sju kilometerna lika korta som de gjorde i början av månaden. Hoppas, hoppas detta håller i sig nu. Jag börjar april hårt, med en vilodag!

Men vad har du i flaskan då? Och var har du den när du springer?

stadium_citat

Ca 20 000 km löpning senare kör jag fortfarande samma grej. Jag har genom åren testat flaskor från konkurrerande sportbutiker men de har helt enkelt inte hållit måttet. Korkar har gått sönder, de har läckt, klämbarheten har inte varit samma och de har inte funnits i färgen svart.

stadium2

Efter ett tag sätter sig en form vi kan kalla ”slimmad”. Bekvämligheten är på topp. Efter alla dessa mil med gratisreklam kanske spons vore på sin plats? En flaska på gatan är bättre tio på en dammig hylla i butiken?

stadium5

Den enda gången jag tycker det är krångligt med flaska är vid baklängeslöpning, då ställer jag den inom räckhåll på marken så jag kan plocka den vid varvning.

stadium6

Fem mil med flaska? Ingen problem. Hur fort det hade gått utan? Förmodligen långsammare. Jag kunde helt enkelt skippa några av vätskekontrollerna.

stadiumsaft

Vanligtvis har jag saft i flaskan. Min mage tycker mycket bättre om vätska med kolhydrater än rent vatten. Saften fryser inte heller när det är kallt. Vissa sorter skummar lite väl mycket i flaskan och några smakar bättre än andra. Just nu är päron en favorit.

På sommaren när det är riktigt varmt kör jag dock med vatten för att även kunna hälla över huvudet. Då tar jag med mig extra godsaker att äta så magen inte börjar bråka alltför mycket.

Jag har faktiskt ändå funderingar på att eventuellt komplettera med vätskerygg någon gång. Har köpt en löparrygga, men har ännu inte införskaffat någon vätskeblåsa till. Tyvärr är det så att slangen/munstycket har en tendens att frysa när det är kallt och det är svårt att lyckas hälla vatten över sig när det är varmt. Det kan bli så att jag varierar. Någon gång i framtiden.

Vad jag är säker på är att jag även i fortsättningen kommer gå min egen väg. För det är den enda vägen för mig.